Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Några grunddrag i August Strindbergs andliga struktur. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några grunddrag i August Strindbergs
andliga struktur
Av Walter A. B er end sohn
B)
Å man överblickar August
Strindbergs liv och verk ställs man genast
inför en motsägelsefull, förvirrande rikedom
och mångsidighet, som utan tvivel härrör
ur hans rastlösa och mycket sammansatta
personlighet, full av spänningar och
motsatser. Men även den är ju underkastad
det principium individuationis som råder
över alla organiska företeelser och måste
därför uppvisa vissa gränser och innanför
denna individuella form vissa
grundläggande lagmässigheter, som det gäller att
finna och fastställa. Framtidens psykologer,
psykiatriker och psykoanalytiker skola bli
tvungna att ännu närmare karakterisera
Strindbergs psykiska struktur. Till
karakteristiken av den andliga strukturen, som i
viss mån erbjuder den något fastare och
därför lättare igenkännliga resultanten av
alla psykiska drivkrafter, vill jag här lämna
några bidrag. Jag utgår därvid från den
uppfattningen att man lär känna denna
struktur hos en människa i de hämningar
som äro verksamma i hans andliga värld
och bestämma flertalet av hans
tankegångar.
*
I sin avhandling »Världshistoriens mystik»
(1903) klargör Strindberg vad han menar
med mystik: »Men detta hemlighetsfulla i
världsprocessen som vi icke kunna förklara,
detta människans omedvetna strävande
utan kännedom om målet men i den
medvetna viljans tjänst, är vad jag kallat
mystik, som ju är namnet på allt — tills
vidare eller för alltid — oförklarligt.»
Denna användning av ordet mystik »för
allt oförklarligt» är ganska utbredd i vanligt
språkbruk. Men i religionsvetenskapen är
begreppet väsentligen trängre begränsat och
mest använt för en speciell inre väg till den
själsliga inre föreningen med Gud (unio
mystica), som av alla vilka upplevt den
skildras på likartat sätt och därför är
tämligen fast avgränsad psykologiskt; jämför
till exempel Evelyn Underhills »Mysticism»
i5:e upplagan, London 1945, på tyska
»Mystik, eine Studie über die Natur und
Entwicklung des religiösen Bewusstseins im
Menschen», München 1928 (med viktiga
noter).
Ett exempel på mystisk upplevelse finna
vi i Dostojevskijs »Idioten» (1868, på svenska
1919/20 och 1928). Han upplever varje gång
kort före inträdandet av ett epileptiskt
anfall ögonblick av högsta inre stegring,
varöver han grubblar mycket, då de så
intensivt sammanhänga med hans sjukdom;
men slutresultatet blir:
Nå, vad gör det väl att det är sjukdom, är
abnormt? Vad angår det mig, då resultatet, dä
blott ögonblickets förnimmelse vid återerinringen
i sunt tillstånd förefaller som högsta harmoni och
skönhet, hos mig väcker dittills oanade känslor,
låter mig erfara storhet, fullhet och evighet och
försonar mig med allt som i en hänförd,
gudaskådande förening med livets högsta syntes?
Dessa dunkla utlryck för hans känslor synas
honom själv mycket beg ipliga, dock fann han
dem mycket för svaga. Men att det var
»skönhet och gudabeskådande», »livets högsta syntes»,
därpå tvivlade han icke, han hade över huvud
icke förmått att ens tillåta ett tvivel. Om han
i det ögonblicket, det vill säga den sista
medvetna sekunden fore anfallet, ännu hunnit säga
sig klart och medvetet: »Ja, för denna sekund
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0091.html
