Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några grunddrag i August Strindbergs andliga struktur. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W a It er A. Berendsohn
kan man ge hela livet!» då måste självfallet
denna sekund också vara vard hela livet.
En liknande skildring skall man
förgäves söka i Strindbergs alla skrifter och
brev, aldrig talar han om en dylik stegrad
och saliggörande religiös upplevelse. Häri
visar sig en väsensskiljaktighet mellan
Dostojevskij och Strindberg, som man
måste anvisa en central plats vid
jämförelsen mellan de båda diktarna.
Men även om man bortser från denna
unio mystica och endast tänker på
översinnliga erfarenheter, är Strindberg icke någon
mystiker som hans räddare ur
Infernokrisen, Swedenborg. I »Inferno» står
uttryckligen: »Jag hemsöktes aldrig av
visioner.» Mot detta talar endast skenbart
mötena med en ljusomstrålad,
Kristuslik-nande gestalt mitt i Paris, som skildras i
»Jakob brottas». Detta arbete är det första
diktförsöket efter krisen, något som stilen
i många drag förråder och diktaren själv
bekräftar i en efterskrift. De båda mötena
med »den Okände» äro alltså icke upplevda
utan diktade; men betecknande för
Strindberg är att han i denna dikt icke gör bruk
av den underbara upplevelsen för att i
vördnad och kärlek mottaga ett budskap
eller en visdom från den högre världen,
utan endast och allenast för att hålla två
mäktiga försvarstal för sig och människorna,
på vilka han, då det redan är för sent,
låter följa ett tredje, bättre. Ingen mystiker
som känt den religiösa upplevelsens salighet
skall gentemot Gud intaga en så rebellisk
hållning, argumentera och tvista med
honom såsom Strindberg gör här och på
många andra ställen. Det felas honom
uppenbart mystikerns högspända längtan
efter upplevandet av Gud, det felas honom
ödmjukhet, hängivelse, underkastelse; han
söker visserligen anknytning till det eviga,
man hans fäste är icke starkt nog att
avgörande forma hela hans andliga värld, hans
inställning till de översinnliga tingen förblir
rationalistisk.
Alltigenom rationalistiskt är hela hans
sysslande med de ockulta problemen. Det
som på 90-talet drar honom till de franska
ockultistiska kretsarna är just deras
bemödande att närma sig den ockulta världen
på vetenskaplig väg. Under inflytande av
dessa studier tillskriver han sig själv
ovanliga, bland annat telepatiska gåvor: han
trodde sig kunna leva med i tilldragelser
långt borta, till exempel i Stockholm en
väns död i Sydsverige eller uppförandet av
hans skådespel i utlandet, varom han intet
närmare visste. Huruvida dessa ovanliga
men inte övernaturliga upplevelser voro
verkliga eller inbillade, vågar jag inte
avgöra. I varje fall har jag aldrig hos honom
funnit någon skildring av en upplevelse,
som gjorde det nödvändigt för mig att
antaga förekomsten av säregna krafter.
Däremot finns det flera fall där man kan
fastslå att han helt rationalistiskt tolkar in
sammanhang i det skedda som för andra
ingalunda verka övertygande. Ett exempel:
för att från Paris åter komma i förbindelse
med sin hustru i Österrike vill han hos sin
lilla dotter framkalla en lindrig sjukdom
genom att göra åverkan på hennes fotografi,
ett slags svart magi, till formen en
analogibesvärjelse. Något förbluffad läser man
senare som resultat härav att hans barn i
Helsingfors samtidigt insjuknat: den
osynliga handen hade så länkat hans onda
vilja att det träffade honom själv i hjärtat.
Denna skildring avslöjar att Inferno-tiden
också är en samvetskris hos Strindberg,
men något bevis för telepatiska krafter
eller för ockult insikt innehåller den
sannerligen inte.
Strindberg är uppenbarligen oduglig till
mystiker därför att hans tänkande, trots
stora bemödanden, är alltför bundet vid
alldagliga själsliga och sinnliga erfarenheter.
Hans fantasikraft svarar alltigenom mot
styrkan i hans affekter, men även den
löser honom aldrig helt från den timliga
verkligheten. H. C. Andersens fantasi, till
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
