Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några grunddrag i August Strindbergs andliga struktur. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några gr und dr ag i August Strindbergs andliga struktur
inte förmådde skilja mellan föränderliga
åsikter och resultat av metodisk forskning,
och inte mellan dessa och sanningen som
mål och uppgift.
Ur denna insikt är hans snabba
nedåt-gång på det vetenskapliga området
förståelig. Hans tidiga framgångar hade
uppenbart förlett honom till farlig sj
älvöverskatt-ning (liksom intendenten Borgs far i »I
havsbandet»). Liksom på det
kulturhistoriska området trodde han sig också kallad
till epokgörande upptäckter inom
naturvetenskapen. Hans ledande tanke, den
»transformistiska monismen», var för visso
fruktbärande, såsom till exempel den
moderna atomforskningen övertygande
visar. Men han gick till arbetet utan grundlig
kännedom om metoderna och framför allt
med fullständigt otillräckliga hjälpmedel.
Detta gör att hans kemiska experiment på
90-talet synas så hopplöst förfelade
(»Antibarbarus»), Mer och mer ansluter han sig
till den medeltida alkemin och vill som den
göra guld. Hans idé att söka växternas
nervorgan i analogi med djurens är ju i och
för sig inte förkastlig. Hur långt hans
undersökningar i detta fall innehålla någon
sanning måste jag överlåta åt fackmannen att
avgöra. Men om hans språkstudier kan jag
tillåta mig att själv döma. Här hade han
övertagit den ledande tanken från
Swedenborg att det heliga hebreiska språket är
urkällan till alla andra. Utan ringaste
in-insikt i ljudskridningens problem, som
under några århundradens förlopp ofta
förvandlar ord ända till oigenkännlighet,
jämför Strindberg i sina språkliga arbeten stora
mängder ofta blott halft förstådda ord och
konstruerar på detta sätt de mest
vittomfattande sammanhang. Här är
utgångspunkt och utarbetande lika dilettantiska.
Men vid denna tid är ju Strindberg också
alltigenom fientligt inställd mot
vetenskapen. Hans felslut på det språkliga området
äro blott en grupp bland otaliga andra (Blå
Böckerna). Det ligger en god del storhets-
vansinne i att han förkunnar sina
subjektiva infall som sanningar.
I Strindbergs förhållande till det
vetenskapliga tänkandet framträder ännu
starkare än på det religiösa området hans
motvilja mot att överhuvud binda sig. Han
antar omöjligheten av en obetingad sanning
och härleder därur sin rätt att i hela livet
förbli en sökare. Med sina överkänsliga
nerver och sin lättretliga själ är han städse
på sin vakt mot hela den omgivande världen
och särskilt mot sina närstående för att
freda sin självständighet. Detta överför han
på den andliga världen; fastän alltid
kringdriven i tidsproblemens ström och starkt
influerad från alla sidor, aktar han sig dock
för varje andlig förankring. Som
skriftställare vill han omvandla sig,
experimentera med ståndpunkter och alltid kämpa i
de nyaste tidsströmningarnas förtrupp. I
ett brev till Emil Schering i slutet av mars
1901 formulerar han sin obundenhet
sålunda: »Strindberg-Blätter! Ja, är det klokt?
Kunde Ni förklara i dem . . . att jag är
dramatiker, icke har några konstanta
’åsikter’ (som Shakespeare), utan
inkarnerar mig i de personer jag skildrar. En
dramatiker får icke ha åsikter, eller icke
andra än dem hans figurer ha för tillfället!
Tendensförfattaren har åsikter, därför leva
icke hans figurer.»
Forskarens bundenhet vid sanningens idé
kan emellertid för honom vara lika stark
och bestämmande som mystikerns vid Gud.
Den passar alls inte till Strindbergs andliga
struktur, han kan inte inordna sig i och
underordna sig forskningen som en stor
gemensam uppgift för mänskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
