Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alexander den store och hans historieskrivare. Till en nyutkommen översättning. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexander den store o ch hans historieskrivare
Kleitarchos. Han blev därmed den direkte
fadern till den starkt novellistiskt betonade
senare vulgatan.
Denna vulgata kom sedermera att färgas
i en mörk, för Alexander ogynnsam ton.
Ursprunget till denna alexanderfientliga
gren i traditionen är att söka i de angrepp,
som peripatetikerna riktade mot Alexander
efter hans död, och vilka förbundos med
den makedonska avogheten mot konungens
orientaliska monarki och pretentiösa later.
Vi känna den genom tre författare,
Diodorus (bok XVII), Justinus (bok XI—XII)
och Curtius. Den förstnämnde har föga av
den nya tendensen, däremot är den så
mycket kraftigare utbildad hos Justinus, i
hans utdrag ur den augusteiske författaren
Pompejus Trogus, och hos Curtius, som
verkade under kejsar Claudius’ tid. Med den
ställning de två sistnämnda arbetena
intagit i latinstudiet är det naturligt, att de
dramatiska episoderna ur Alexanders liv
gått in i det allmänna medvetandet i den
prägling de fått hos dessa två auktorer.
Den senare forskningen har ytterligare,
trots alla allmänna likheter, kunnat påvisa,
att den ogynnsamma färgningen sker på ett
något olika sätt hos dessa två. Hos Curtius
betonas framgångens farlighet, det vådliga
hos härskaren, som förlorar sig själv i den
brusande medgången, och de otyglade
lynnesutbrotten. Justinus synes anlägga
en hårdare ton; hos honom är Alexander
mera den kallt beräknande tyrannen.
För fullständighetens skull kan slutligen
tilläggas, att den femte av de författare,
som utförligare sysselsatt sig med
Alexander, Plutarchos, håller en linje mellan den
goda traditionen och vulgatan, dock
närmare den förstnämnda.
Vulgatan rönte senare ett märkligt öde.
Därigenom att Kleitarchos låtit de
ro-manartade motiven starkt framträda och
på samma gång skymt undan den
ursprungliga politiska panhellenska tendensen (hos
Kallisthenes), slog han in på den linje, som
6—Ord och Bild, 55 :e årg.
Alexander. Den s. k. A zar ahermen.
Påträffad 177g i Pisonernas villa iTivoli
och överlämnad som gåva till Buonaparte
såsom förste konsul. Nu i Louvre.
Måhända kopia efter ett arbete av
hovpor-trättören Lysippos.
så småningom gjorde Alexander till en
tidlös hjältefigur och förberedde på detta
sätt hans väg in i världslitteraturen i den
fantastiska produkt, som kallas
Alexanderromanen.
Den äldsta fasta utgångspunkten för
denna med poetisk fantasi utsmyckade
Alexanderbeskrivning är grekisk och utgavs
i Alexandria i den senare romerska
kejsartiden, falskeligen under Kallisthenes’ namn
och nu betecknad Pseudo-Kallisthenes. På
denna grunda sig två latinska
bearbetningar, en från senantiken och en från 10.
årh. av den neapolitanske arkipresbytern
Leo. Denna senare nådde en oerhörd
popularitet och låg till grund för de flesta av
de talrika bearbetningarna i Europa under
medeltiden. Alexandersagan fick också en
rik spridning på skilda språk i Orienten och
säges t. o. m. in i nutiden vara en mycket
omtyckt folkbok bland malajerna. Den
nådde ävenledes vårt land och utgavs i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
