Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fabeldiktaren Krylov. Av Carl Elof Svenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Elof Svenning
Genom sin lysande insats vid försvaret av
Jaitsk blev Krylovs far en av dem som bröt
ner detta mycket hotande uppror. För denna
i rapporterna högt lovordade gärning fick
han emellertid föga tack. Fysiskt bruten
måste han söka civiltjänst för att kunna
uppehålla familjen. Och Krylov kom så i
sexårs-åldern att få flytta över till Tver, i vilken
stad fadern dog 1778 som kollegieassessor och
vicepresident vid magistraten. Familjen var
då tämligen utblottad. Det enda arv sonen
fick var en Iår franska böcker, troligtvis mest
dramatik. Modern, Marja Alexejevna,
lyckades emellertid skaffa sin son någon utbildning
som extra elev hos husläraren i en förmögen
familj. Denne franske informator var en
herre med föga intresse för det ryska folket,
och i hans hårda skola lärde sig Ivan Krylov
tidigt misstro allt utländskt. Hans hunger
efter böcker drev honom emellertid att söka
dechiffrera den franska litteratur han fått
från fadern, och på så sätt blev han måhända
gripen av lust att själv skriva dramatik. För
sitt uppehälles skull tvangs han redan som
minderårig att ta anställning i hemstadens
ämbetsverk. Där tycks han emellertid
knappast ha trivts. Snarare trivdes han då bland
bönderna och småfolket på torget och bland
tvätterskorna vid Volga. Studiet av dessa
ryska vardagstyper gav honom också i sista
hand vida djupare litterära impulser än de
franska böckerna hade gjort. En annan
inspirationskälla tycks musiken ha varit. Redan
som pojke hanterade han sin fiol med stor
framgång.
Vantrivsel och även nöd drev honom
emellertid att som trettonårig rymma från Tver
till S:t Petersburg, där han hoppades skaffa
sig en bättre utkomst. Här kom han in vid
ett verk och för att bättra på sin dåliga
ekonomi och kunna ta hand om modern började
han skriva dramatik. Hans första arbete av
detta slag var en komisk opera »Kaféfrun»,
som såldes till bokhandlaren Breitkopf för
60 rubel men först blev tryckt mot mitten av
1800-talet. Detta förstlingsverk saknade inte
originalitet. Men de följande tragedier och
komedier, som han skrev i franskklassisk stil
under åren fram mot 1790 vittnade genom
sin kantighet och brist på liv tydligt om att
dramatiken inte var hans rätta uttrycksform.
Den rätta tonen hittade han däremot under
1790-talets förra hälft, då han i stället
försökte sig som satirisk prosaist i ett par av
honom själv delvis ägda tidskrifter, »Själa-
posten» och »Granskaren», där även Radisjev,
känd för en mot livegenskapen riktad
skildring av en resa mellan S:t Petersburg och
Moskva, medarbetade. Med en Swifts
bitterhet, som han senare övergav i fablerna,
tecknade Krylov i dessa tidskrifter det samtida
S:t Petersburg, vilket han befolkade med ur
helvetet uppstigna själar, som åtagit sig att
plåga mänskligheten. Med »En panegyrik till
min farbror», som trycktes i S:t Petersburgs
Merkurius 1793, angrep han även
godsägarklassen och livegenskapen.
Denna verksamhet tog emellertid ett
plötsligt slut. Skrämd av den franska revolutionen
grep Katarina II under sina sista regeringsår
till ett hänsynslöst utrotningskrig mot alla
farliga »fritänkare». Detta drabbade särskilt
tidningsutgivaren och frimuraren Novikov,
som fick försmäkta i Schlüsselburgs
fängelsehålor, och den redan omnämnde Radisjev,
som först dömdes till döden men fick domen
lindrad till straffarbete i Sibirien. Också
Krylov kom nu under polisuppsikt. Denna
erfarenhet skakade honom djupt. På intet
sätt var han ämnet till någon martyr. Under
det närmaste årtiondet höll han sig dold
som huslärare hos förmögna godsägare i
landsorten. Föga är egentligen känt om denna
period i hans liv. Men man kan gissa sig till
att han genomled både yttre och inre
vanskligheter. Skräcken och makligheten brottades
med hans okuvliga behov av att producera
satirisk människoskildring. Ur denna kris
räddade han sig genom att välja fabeln som
uttrycksform; den både avväpnade censuren
och gav honom en möjlighet att klä sina
iakttagelser i ord.
Hans första samling utkom 1806, och
huvudmassan av de närmare 200 fabler han
skrev kom till under de följande sexton åren,
alltså under Napoleonkriget och den
liberale Alexander I:s regim. Som fabeldiktare
var han varken den ende eller förste ryssen.
Redan dramatikern och teaterdirektören
Su-marokov hade infört La Fontaine i Ryssland.
Chemnitzer och senare Izmailov odlade en
rätt realistisk om också något kantig
fabeldiktning i La Fontaines och Gellerts stil.
Dmitriev, den som först tog sig an Krylovs
efterbildningar av La Fontaine och
uppmuntrade honom att arbeta vidare på denna
linje, skrev själv också fabler, ehuru tamare
och mer anpassade efter de förnäma
salongernas smak. Över huvud var den versifierade
djursagan något av en modesak under Alex-
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
