Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fabeldiktaren Krylov. Av Carl Elof Svenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fabeldiktaren Kr yl o v
ander I:s tidigare regeringsår, väl närmast
som ett uttryck för det hemliga hopp om
reformer man knöt till den svärmiske unge
tsaren.
Ehuru Krylov fick stöd från dessa
tidsströmningar och genom ingripande av den
kände mecenaten Olenin nu både
tillförsäkrades en sinekur vid det kejserliga biblioteket
och en plats inom hovkretsarna, var han
egentligen främmande för den spirande
romantiska syn på politiken och
konstskapan-det som fick sitt första trevande uttryck i
dessa modefabler med deras västerländska
orientering. Han var alltför mycket ryss och
alltför mycket realist till det. För honom
stod det klart, att en massa döda kunskaper
och yttre förfining inte var vad ryssen
behövde; hans fabler kämpar mot allt påklistrat
och främmande som den västerländska
bildningens representanter ville införa och som i
verkligheten visat sig leda till en
överklasskultur, vilken saknade rötter i folkets liv
ända därhän, att dess företrädare under den
nationella flodvågen vid det fosterländska
kriget mot Napoleon måste lära sig ryska,
som om det varit ett främmande språk. Med
denna sin kritik mot en formell västerländsk
bildning tycks han också profetiskt varna
mot det för folkets liv och egenart ofta lika
främmande liberala studentproletariat, som
under 1800-talet blev en annan produkt av
den västerländska orienteringen och som med
sina för den levande inhemska bakgrunden
mången gång rätt blinda reformprogram vid
seklets mitt förberedde den svåra och
ödesdigra jordbrukskris, vilken kanske kunnat
undvikas, om framstegssträvandena i stället
fått bygga på inhemsk grund och lösgöra
och utveckla urgammal rysk hantverkar- och
bondekooperation. Mot sådan livsfrämmande
formalitet i kulturen och administrationen är
det Krylovs fabler framför allt vänder sig.
Han kommer på så sätt många gånger att
verka konservativ gammalryss, och purrysk
är hans diktning, fast långtifrån på det
under 1800-talet typiska reformfientliga sättet.
Snarare står han då som en förebild till
den drift med byråkrati och
skrivbordsvis-dom som är ett så framträdande drag hos
våra dagars ryska satiriker. Han trodde
på folkligt sunt förnuft som den stora
tillgången, och denna egenskap ville han ställa
upp mot den västerländska bildningen och
framstimulera genom sina fabler. Sådant detta
sunda förnuft speglar sig i hans fabler är det
kanske många gånger en smula filiströst och
grovhugget. Men fina mänskliga
verklighetsstudier saknas inte, och den relativa
godmodighet som i fablerna kännetecknar hans satir
gör dessa lika roande som lärorika. För en
utlänning som vill studera rysk folkkaraktär
bli de också en outtömlig kunskapskälla med
sina många förstuckna bilder ur rysk
vardagsverklighet.
Själv var Kry lov en äkta rysk typ med
något av en Oblomov i karaktären. Han
blev med åren mycket populär i S:t
Petersburgs salonger. Men för egen del gjorde han
inte mycket för att bygga vidare på sin
popularitet. Till det yttre var han trög och
vanvårdad. Sin post i biblioteket ägnade han föga
intresse. Mitt ibland bokskatterna satt han
där och ruvade på sina inblickar i folkets liv
och ägnade sig hellre åt ett fyndigt ordspråk
än åt en välformad fransk eller tysk boksida.
Fast han inte var utan ideer om hur det ryska
samhället bäst skulle förnyas, höll han sig
borta från de politiska striderna. Bland de
många anekdoter som berättats om den
obändige bohemen förtäljer en, hur han över
sin älsklingsplats, divanen, på väggen hade
en tavla, uppburen av två spikar. En dag
lossnade den ena och tavlan kom att hänga
snett. Någon bekant påpekade detta och
uttryckte farhågor för att den andra spiken
också skulle lossna, så att tavlan föll ner och
slog ihjäl den store fabeldiktaren. Denne
lugnade sin gäst. Han hade legat och räknat
ut, att om tavlan föll, så skulle den göra
en båge ut mot golvet och inte träffa honom;
någon oro för hans skull behövde man inte
känna. På samma sätt nöjde han sig att ligga
och reflektera över den mänskliga dårskapen,
forma en fabel om den, och göra det så
varligt, att censurens slaghammare inte skulle
träffa honom, men ändå så skarpt, att piken
skulle träffa.
Tonen i hans fabler är den franskklassiska,
och många av dem är rena översättningar
från La Fontaine och andra. Men hans språk
är ändå sällsynt friskt och som hämtat ur
vardagen. Man märker, att han försökt sig
som dramatiker; den replikföring i vilken
hans fabler ofta invecklas är skarp och
spänstig som i det bästa skådespel. Hans
slutklämmar har också blivit mycket beundrade.
De har över sig, när de är som bäst, något
av det ryska ordspråkets epigramatiska
träffsäkerhet, och många av dem har också
utvecklats till ordspråk. De prov på hans fabel-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
