Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs ode över det ädlas seger
att dikten kommit till åtminstone ett halvt
år tidigare. Men också denna datering får
betraktas såsom oviss. Tidigaste tidpunkten
för diktens tillkomst synes dock vara 1826.
Redan Carl Gustav Estlander, som härvid
främst fäste sig vid diktens form, betecknade
»Det ädlas seger» såsom en av skaldens
ungdomsdikter. Dikten är mera genomfört
regelbunden än senare dikter av Runeberg. Med
sin utpräglat retoriska form och symmetriska
uppbyggnad står den tämligen ensam i hela
hans produktion. Stroferna bildas av tre
sextaktiga trokeer med en fjärde daktylisk
slutvers och förbindas med varandra två och
två genom rimmen i de två sista versraderna.
Härigenom bildas nio strofpar, vilka rent
schematiskt korrespondera med diktens
innehåll.
De två begynnelsestroferna utgöra
inledningen. Den bildar en invokation till sången
och riktar sig till skaldens brödrakrets:
För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas.
Dikten faller därefter sönder i två
huvudpartier, det förra, som skildrar det ädlas
förnedring, det senare, som skildrar dess
upprättelse och triumf. Det förra består av fyra,
det senare av tre strofpar. I diktens andra
strofpar framställes »den fräcke boven», som
går omkring i kunglig prakt och trampar
lagen under sina fötter, men besegrad av
dygden nödgas sänka sin blick till marken. I
det tredje strofparet varieras tanken i formen
av någonting, som ser ut att vara en antik
liknelse om det gamla lejonet, som går på
rov, men flyr undan och gömmer sig för
herden, som bär en högre stämpel på sitt anlete
— i förbifarten sagt ett typiskt diktdrag hos
Runeberg. Därpå går diktaren i fjärde
strof-paret tillbaka till den blodiga tyrannen, som
undanröjer sina jämlikar och regerar med
våld och skräck. Slavar bära fram rökelse för
hans fötter, glömska av vad högsinthet och
ära bjuda, och lejda hopar utropa honom
till en gud. Tyranniet skildras därefter i det
följande, femte, strofparet: brottet härskar,
det goda hindras, sanningen förtrampas,
mänskligheten säljes och människonaturen
skändas. Diktens första huvudavsnitt mynnar
ut i frågan, när »hämnaren» skall komma,
som kan bringa »frid över skövlade land».
Diktens andra huvuddel utgör svaret på
denna fråga. Skalden personifierar i den
sjätte dubbelstrofen det ädlas makt såsom
ett gudabarn, som vilar mellan »blod och
gravar» och under en mild vård fostras till
frihet och ljus. Så uppstår då den starke
hämnaren, som »svär att fira ljusets triumf
med en frälsad natur». Den sjunde
dubbelstrofen låter sedan hämnaren träda fram i
solgudens gestalt och rikta sina glödande pilar
mot nattens makter. I följande strofavsnitt
sker undret. Härjaren förjagas, och ljusets
seger framställes på ett för Runeberg mycket
betecknande vis:
Och mot morgonglansen av den nya dagen
skallar det heliga frihetens ord.
Det ädla i människonaturen höjer sig dock
över festens yra. Det smälter samman med
en molnfri morgon för en befriad mänsklighet.
Härpå följer avslutningen i den nionde
dubbelstansen, som samlar dikten i ett stort
slutackord: om själva världen än går under, så
skall dock det ädla såsom idé leva och segra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
