Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. Rob. V. Wikman
betydande del av studentsången var
naturligtvis också ägnad »nöjet och behagen».
Den äkta studentsången fostras och lever
i gemenskap. Dess högsäsong var i Åbo
vår-och majfirandet. Majvisorna från denna tid
äro snart sagt legio. Arwidsson, Idman o. a.
producerade sig i denna genre vid sidan av
Atterbom och Ahlgren i Sverige. Då
Runeberg år 1826 skrev sin kända Majsång:
Sköna Maj, välkommen
till vår bygd igen!
Sköna Maj, välkommen
våra lekars vän!
så var den endast en länk i studentsångernas
led, och »den väna Flora, som där
apostroferas, är samma Flora som i Atterboms dikt
»Sippan»:
Härold för den unga Flora,
niger blygt min knopp för dig.
Men maj visan hör också samman med
studenternas lekar och idrotter, då de på 1 maj
drucko »märg i benen». N. H. Pinello, som
också räknats till den Runebergska
Åbo-kretsen, framhåller, att dessa majfester i Åbo
»förenade allt vad liv och anda hade inom
lärdomens kretsar». Runeberg själv skriver i
Helsingfors Morgonblad för 1832 om
majfesterna: »De äro jubeldagar för den
studerande ungdomen, stunder då den uppfattar
sig själv till sin betydelse och anda, och då
varje individ i densamma ej blott tänker, men
ser sig vara medlem av ett högre allmännare
liv, och känner och röjer sällheten av att
såsom sådan vara försmulten i ett mål, som
är allas». — Att de »200 kannor pounch», som
gingo åt vid ett dylikt tillfälle, också kunde
bidra till att höja gemenskapsandan behöver
inte vidare utvecklas.
Samvaron i studentlivet, i kamratlaget, i
vänkretsen var för Runeberg en både naturlig
och nödvändig livsform, naturlig därför att
den harmonierade med det öppna och ljusa
draget i hans väsen, nödvändig därför att
den var ägnad att besegra den försagdhet och
kantighet, som dolde sig under ytan av hans
personlighet. Yrjö Hirn yttrar om den unge
Runeberg: »Han som med hövdingalater
härskade i kretsen av sina trogna, förmådde
icke övervinna sin skygghet i nya sällskap,
och han kunde på ett oförnuftigt och honom
ovärdigt sätt låta sig beklämmas, uppretas
eller bländas av yttre tecken på glans och
storhet.» Detta stämmer utomordentligt väl
samman med vad Runebergs biograf Ström-
borg har att anföra: »Den förtroliga
vänkretsen var under denna tid liksom under senare
år Runebergs egentliga element», skriver han.
»Här var han enligt samtidas intyg såsom
student samma varma, öppna, flärdlösa och
glada ungdomsbroder som han befanns vara
under sin mannaålders kraft. I den nära
kretsen av likastämmiga livade han då
samvaron, liksom sedermera, än med sitt
humoristiskt godmodiga skämt, än åter med
bildrika, högstämda diskurser inom andens högsta
områden.» I vänkretsen övade Runeberg
också en hel del vitter idrott redan under
studentåren. I samma vänkrets försiggick också
■—• sannolikt hösten 1826 vid Choræi källa —
den skaldetävlan, som ledde till att
Nervänder vann priset och Runeberg fick hoppa tre
varv runt källan med en näverriva på
huvudet. Man har förmodat, att detta tillfälle gett
Runeberg uppränningen till hans berömda
dikt »Jag sitter källa vid din rand».
Bengt Olof Lille skrev långt senare:
Det var som i en nordisk vår,
då alla bäckar svälla
och kappas med en flod, som går
ur egen riklig källa.
Runeberg återvände till högskolan och
Åbovännerna vid början av vårterminen 1826.
Han hade då bakom sig åren i Saarijärvi och
Ruovesi. De år som stundade blevo de
viktigaste och mest avgörande i skaldens hela
levnad. De fylldes inte endast av lärdomsflit
och diktarmöda, utan också av själsliga
kriser och andlig mognad. Det är också hans
lyriska diktnings blomstringsår. Det är år fyllda
av det unga äktenskapets och vänskapens
sötma. Dessa år krönas av de båda lyriska
diktsamlingarna 1830 och 1833.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
