Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två lyriker. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två lyriker
med smultron och ett brasilianskt torrt café
filtre proponeras: »För den vars hjärta önskar
mer ett skyddat ljus i hand att vandra genom
parken med sin partner arm i arm och tända
på lampetterna i lusthuset.
Ultimo: för den som intet mera önskar sig
en stallykta i hand att gå sin väg och njuta
en stunds tankfull lust på huset.» En
ljuvligare måltid har jag aldrig deltagit i, än
mindre läst om.
Det finns vid sidan av superkargördikterna,
vilka någon gång leder tanken till Petronius
(Ekelöf har intresserat sig för denne latinske
diktare, satiriker och överförfinade epikuré),
andra dikter av idyllisk, ibland folkviseartad
karaktär. »På en näverdosa» vittnar om en
andlig släktskap mellan Stagnelius och Ekelöf.
Här finns samma ur kaotiska djup
uppstigande tvstnad, samma gripande enkelhet
som i »Näcken». »Ordspråksbonad» är en
fulländad dikt, så enkel och självklar som
de ängsblommor den besjunger:
En vas full av ängsblom
är tysta ensamheten:
Jag vet en liten stuga
i skogarna långt bort.
Jag kommer genom gräset
som ligger vått av natten.
Där står den mörk och ensam.
Jag öppnar tankfullt dörrn
— och står en stund och ler ät
att allting är som förut.
Jag kränger av mig mesen
och börjar göra eld.
Just i bristen på ansträngdhet röjer sig
mästaren. Det är så enkelt att vem som helst
glad springer upp och tror sig med några ord
kunna nå odödligheten.
Om dikter av detta slag slår mest an, om
de dröjer längst kvar i minnet och man gärna
ville bereda dem en plats bland dem som
hör med i skolböckers och antologiers
permanenta litteraturutställningar, är det kanske
ändå en del andra dikter, där diktaren anger
sin ställning i samhället och till det eviga
som intresserar och fascinerar mest. Ekelöf
hör inte till dem som trivs i det moderna
samhället. Hans livsångest förenar sig med
olust över ofrihet och småsinthet, över
fantasilöshet och instängdhet i folkhemmet. Han
uppträder som satiriker med fint slipade
vapen och dubbelbottnade insinuationer. Han
riktar sig till »de folkhemske» och tecknar en
bild av framtidens svenska demokrati, som
borde få blodet att stelna även i den största
G u nnar Ek ei ö f.
centraliseringsväns ådror. Över könlösa
vitaminarbetare i framtidslandet härskar
hormonernas drottning, Svea. Barnen har aldrig
rörts av människohand och över den ändlösa
förstadens funkiskuber glider molnen,
fyrkantiga också de — »för ändamålsenlighetens
skull».
Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.
Den liknar pà avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.
Den känsla av utstötthet — och utvaldhet —
som kommer till synes i denna dikt är ett
genomgående motiv i samlingen. Den på det
absoluta inställda människan, den som följer
sin egen lag och ej sneglar efter konventioner
och lyssnar efter bravorop, skall ingenstans
vara hemma. Livet i samhället är kompromiss
och lögn och det är de utstötta, judarna,
luffarna, konstnärerna som är bärare av det
renast mänskliga. I den gripande,
förunderligt vackra dikten »Svanen» hör fågeln i
sjukhusdammen vildgässen ropa ovanför. Svanor
och vildgäss! mellan dessa två begrepp växer
Ekelöfs dikt fram, mellan reflexion och
omedelbarhet, mellan estetisk kontemplation och
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
