Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Angelos Sik elianos
visas, men skillnaden är alltför påtaglig.
Medan Palamas fängslar med sitt färgrika språk,
sina skimrande bilder och sitt allmänna
humanistiska patos, är Sikelianos den som
tränger mera på djupet, vill fånga de olika
nyanserna i människosjälen och påvisa dess
samhörighet med naturen och det gudomliga.
Är Palamas understundom i sitt bildspråk
och sina tankar svår att fatta, är Sikelianos
än mera svårtillgänglig. Man måste försöka
leva sig helt in i hans tankegångar för att
fullt förstå honom, och det är ej alltid så
lätt för västerländsk rationalism att fatta
den säregna mystik med dess stämningar och
reflexioner, som vuxit upp vid den korsväg,
där Österns och Västerns intellektuella
strömningar brytas sedan århundraden med
varandra.
Sikelianos föddes 1884 på Lesbos med
dess vita mot vågorna stupande klippor,
varifrån enligt sagan Sapfo skulle ha kastat sig
i havet. Han har en rik produktion bakom sig.
Att ingå på allt vad han skrivit kan ej här
vara tal. Endast hans främsta och dessutom
hans senaste arbeten skola här beröras. 1917
utkom »Guds moder» (Mitir Theou), en lång
dikt tillägnad minnet av en tre år tidigare
avliden syster, 1943 ett urval av hans mest
uppburna dikter under titeln »Gengåva»
(An-tidoro), samma år en tragedi »Dedalos på
Kreta» (O Dedalos stin Kriti) samt 1944
ytterligare en tragedi »Sibyllan».
Sikelianos är en mystiker, initierad i de
esoteriska traditionerna från alla tider.
Mystiken är för honom ett antikt arv. Han
erbjuder en säregen utveckling av detta arv.
Orfiska och eleusinska traditioner föra
honom i samklang med en antik stämningsvärld.
Hänvisningar och antydningar om antikens
mytologiska väsen möter man ofta i hans
dikter, men det är inga klichéer ditlagda för
effektens skull, inga tomma bilder gjorda för
att frappera läsaren, dessa väsen äro levande
varelser, som man känner andas och leva
med i skaldens fantasi. Den grekiska antiken
är för honom icke föremål för någon dyrkan
eller beundran, den är det naturliga klimatet
för hans tankar och känslor, den är en
levande skönhets- och känslovärld, som han
känt sedan sin barndom. Hyllningen till den
engelska romantikern och filhellenen John
Keats (1915), vilken skalden ser komma som
Telemachos på besök till Mentor i Pylos och
Menelaos och Helena i Sparta, är icke en
antikmålning men bär på en antikstämning
och ger ett spontant uttryck för något evigt i
den grekiska världens åskådning; sedan
skalden sett Keats—Telemachos företaga denna
resa, slutar han med en hyllning åt hans
minne:
Alla skatter i Mykene vill jag lägga
ned för dig,
bägare oeh svärd och stora diadem, och
över ditt sköna stoft
en mask lik den som dolde achaierkungen
där i graven,
konstnärligt gjord i guld, med hammaren uthuggen
efter döden!
Knappast torde den antika stämningen
träda läsaren närmare och mera intensivt till
mötes än i Pan (1914), där skalden skildrar
gethjorden i middagshettan på Salamis och
låter bocken skilja sig från de övriga och gå
ut på klippan vid havet och
stanna långt därute, där fläktarna från skummet
sakta fara,
med upprätt huvud och med läppen lyftad låta
tänderna
där glänsa,
stor och rak, och vädra utåt skumhölj t hav
till aftonen.
Dikten visar, hur Sikelianos i naturen ser en
reflex av antika stämningsbilder.
Antiken är för Sikelianos ett mystiskt
gudomligt element, som lätt förenar sig med
kristendomens mystik. Från Taygetos stiger
Helena ned, »höljd i en odödlig slöja, liksom
ett källsprång»; det är ej antikens Helena,
det är en gudomlighet, kanske Panagia, ty
i morgonrodnadens fägring, hell dig, Megalomata,
så ringde klockorna i Mistra och Kalamata.
Skalden vädjar till Spartas härdade kraft att
skänka styrka åt ett åldrat släkte, men
samtidigt vill han i Sparta bygga en kyrka åt
Panagia:
Ej av pentelisk marmor eller koppar
vill jag göra en odödlig bild av dig,
men av pelare utav cypressträd,
för att mitt verk må dofta uti sekler.
Och på kullen, där såsom en krans ett
venetianskt kastell sig höjer, vill jag bygga
en mäktig kyrka och dig innesluta där
med fasta portar utav järn!
Klockor, vilka klinga såsom sköldar
vid stötar utav svärd och lansar,
skall jag placera — några högre såsom sistrer!
Från dess fönster skall jag kasta skuggor över dig,
med mörkfärgade kristaller skall jag smycka dem
och var och en skall bli en skottglugg!
Sikelianos strävar efter en syntes av antik
panteism och kristen mystik. I kristendomen
ser han en utveckling av de hemliga lärorna
13—Ord och Bild, 55:c årg.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
