Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Angelos Sik elianos
och han njuter i fulla drag, då han känner
din fläkt, o moder hav, som sopar bort
inom oss varje outvecklad längtan efter världen.
Och i stäven sjunga Apollons, odödlighetens
svanor, d. v. s. de vitskummade vågorna, som
klyvas av båten:
Gån fram och skörden helig död
och bereden er att hemligt återvända
till Guden, vilken väntar eder sedan ändlös tid.
Men då lugnet kommer efter stormen,
uppdagas i tystnaden och stillheten på havet
människans lycka och hennes samhörighet
med naturen och universum. Den tredje
dikten, Det femte evangeliet (Pempto evangelio)
för läsaren in i den kristna mystiken, men
genom förmedling av naturens gudomlighet;
i en avlägsen by hör skalden, hur
en liten klocka,
fin och spröd, i höga tomma rymden sände upp
sin skygga ton och kallade så darrande på Pan.
Naturen är ett tempel, och Pan, mystikens
och skapelsens gudomlighet, bjuder poeten
att söka livet, han kommer honom att göra
korstecknet och framkallar för honom
visionen av Panagia. Så behandlar skalden i sin
dikt på ett enkelt och rörande sätt den gamla
medeltida, från några av de s. k. apokryfiska
evangelierna hämtade legenden om Panagia
(Jungfru Maria), hennes födelse och
uppväxtår, hennes förening med Josef och till
sist hennes mottagande av naturens under.
Den sista dikten i cykeln, Den tolvårige (O
dodekaetis) är en likaledes på de apokryfiska
evangelierna byggd vacker skildring av Jesu
barndom och hans uppträdande vid tolv års
ålder i templet.
Profeterna tycks tala med en gosses läppar,
löftets tid tycks komma i hans ord,
Herren tycks ett hemligt budskap sända.
Än man hör på det som synes självklart, än man
gripes av förvåning.
Samma mystik präglar en annan av
Sikelianos’ större diktcyklar, Prolog till livet
(Pro-logos sti zoi, 1915—17). Även här möter man
olika dikter, som var för sig kunna betraktas
såsom ett avslutat helt, men som
sammanhållas av en gemensam tanke, människans
samhörighet med naturen och evigheten.
Den första dikten (Ta chomata) behandlar
skaldens samhörighet med Greklands jord och
ger prov på den säregna nygrekiska
naturlyriken med dess undermedvetna ton av kamp
mellan liv och död. Sikelianos är ett med
jordens mylla, Greklands jord, »de gudalika
bergen i mitt Attika» representera för honom
evigheten.
Du Leukas mylla,
du den första,
den väldiga urmassan i min kropp
och i min egen rolösa tanke!
Du mylla på Egina,
lätt som mandelskum,
du mylla som mitt hjärta svalkar,
likt dina svala krukor,
som hålla vattnet friskt om sommaren!
Peloponnesos’ mylla,
du som när cypresser utan tal!
Du Argos’ röda mylla,
som brinner såsom glödgat järn i solen!
Den andra dikten, som behandlar
samhörigheten med folket, är en hymn till den stränga
Artemis (O imnos stin orthia Artemida).
Sträng, obeveklig och stum som Selene är
Artemis, jaktens och härdighetens gudinna,
som bjuder folket följa sina lagar. Till henne
går bönen om befrielse från sorger och om
undfående av hälsa, kraft och glädje:
Bind och säkra sådden
i mannens hjärta!
I kvinnans sköte
lägg manlighetens grund!
I den tredje dikten, som behandlar kvinnan,
ger skalden en målerisk skildring av ett
bondbröllop (O choriatikos gamos).
Från det inre utav byn
hörs den nya klockans klang
som skällan på en ko,
som med sorgset råmande
talar om den mjölk hon har till överflöd.
Scenerna växla livfullt: bruden smyckas,
brudgummen kommer ridande och gläds åt
hemgiften och skördarna han ser på vägen,
modern ger den unga flickan sina visa råd,
»som jämvikts vågen må du stå inför din man»,
ankomsten till det nya hemmet,
bröllopsnatten, »de tusen flämtningarnas timme», och
till sist uppvaknandet följande dag i
»bröl-lopsmorgonrodnadens frid». Man möter här,
tecknad i lätta pastellfärger, den grekiska
flickans skygghet, längtan, glädje, hopp,
hennes önskan att föra fram till världen en »bild
av sitt eget hjärta», barnet som hon skall
föda. Mera svårförståelig är den följande
dikten om den eleusinska gemenskapen (I
meta-lipsi tou eleusiniou kikeona), där skalden
beder om delaktighet i de hemliga
kunskaperna, den eleusinska läkebrygden, som
skänker vetande om livets hemligheter. Likaså
är den följande dikten, tillägnad det person-
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
