Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
stora namnens insatser, måste det vara
lockande att gå utanför den vedertagna ramen
för att få ett helt nytt perspektiv. Sannolikt
är detta en förklaring till den glidning över
till sociologi, som kan iakttagas i Victor
Svanbergs då detta skrives ännu ej fullbordade
undersökning Medelklassrealism (Samlaren
1943—- ). En annan förklaring kan vara det
av Elovson påpekade allmänna tryck, som
marxistiska teorier utövar på
litteraturhistorien. Man får emellertid inte glömma, att
svensk litteraturhistoria så som den
praktiserats av Henrik Schück, lämnar ett betydande
utrymme för sociologiska synpunkter. I själva
verket finns det en påfallande likhet mellan
det sätt på vilket Schück betonar betydelsen
av huvudstadens utveckling för uppkomsten
av stormaktstidens kulturliv och det sätt på
vilket Svanberg utreder de sociala och
ekonomiska förhållandena i de svenska städerna
under slutet av 1700-talet och början av
1800-talet för att få fram det eventuella underlaget
för en realistisk litteratur.
Ett visst inflytande från Svanberg torde
förefinnas bakom de försök till sociologiskt
betraktelsesätt, som förekommer i fil. dr
Lennart Josephsons Kellgren och samhället
(1942) och fil. dr Olof Strandbergs Urban
Hiärnes ungdom och diktning (1942).
Josephsons undersökning resulterar snarast i ett
konstaterande av att Kellgrens lättrörliga
temperament har föranlett sådana
åsiktsskiftningar, att det inte blir möjligt att inpassa
hans produktion i gripbara sociala
orsakssammanhang. Strandberg vill visa, att Urban
Hiärne skrev herderomanen Stratonice i rent
karriärsyfte, för att vinna socialt avancemang.
Hiärne har inte själv påstått något sådant;
följaktligen är det fråga om ett
sannolikhetsbevis. För att bli övertygad kräver man
emellertid ett omfattande material, som påvisar
en fast korrelation mellan skrivandet av en
viss typ av roman och en viss typ av socialt
uppåtstigande. Detta material lyser med sin
frånvaro. Det finns en betydande risk för att
metodiken skall bli löslig, när
litteraturhistoriker ger sig på sociologi. Likaväl som man
inom statsvetenskapen aktar sig för att påstå
något om sambandet mellan tillhörighet till en
viss samhällsgrupp och politisk åsiktsbildning
utan att företa en statistisk analys av ett
omfattande material, lika litet kan man inom
litteraturhistorien bevisa något om
sambandet mellan sociala företeelser och litterärt
skapande utan en motsvarande procedur.
Den redogörelse, som ovan lämnats, har
hittills endast i obetydlig mån berört vad som
ändå markerar huvudlinjen i de senare årens
avhandlingsproduktion: framförandet av mer
eller mindre genomförda idéhistoriska
synpunkter. Det är påfallande, att en rad av de
avhandlingar i vilka man kunnat notera
påtagliga nya resultat, anlägger en idéhistorisk
huvudsynpunkt. Det är lätt att lämna
exempel. Fil. dr Sigvard Magnussons Det
romantiska genombrottet i Auroraförbundet (1936)
påvisar, hur detta genombrott på ett
avgörande sätt betingas av anammandet av
Schellings teori om den intellektuella
åskådningen. Lundadocenten Gunnar Åhlströms
doktorsavhandling Georg Brandes’
Hovedstrømninger (1937) betonar —- delvis i
motsättning till dansk forskning —•
vänsterhege-lianismens betydelse för Brandes.
Synpunkten har senare visat sig produktiv i fil. dr
Brita Tigerschiölds J. P. Jacobsen och hans
roman Niels Lyhne (1945). Gunnar
Tideströms redan berörda Runebergsavhandling
har till huvudsynpunkt att visa upp i hur
hög grad den i motsättning till svensk
romantik såsom realist betraktade Runeberg i
sitt estetiska tänkande genomsyras av
tran-scendentalfilosofisk idealism.
Uppsaladocenten Elsa Norbergs Geijers väg från romantik
till realism (1944) klargör hur det i titeln
antydda omslaget sammanhänger med en
om-orientering inom tysk filosofi från platonism
till aristotelism. Boken ger sålunda ett
idéhistoriskt komplement till Albert Nilssons
Svensk romantik. Fil. dr Roland Fridholms
Thorild och antiken (1940) hävdar, att
Thorilds litterära ideer kan härledas ur
stoicismens naturuppfattning; ehuru
framställningen har sina brister, är det tydligt, att
Fridholms allmänna uppfattning i hög grad
stödjes av de för synen på hela vår senare
1700-talslitteratur viktiga resultat, som
filosofiprofessorn Torgny T. Segerstedt redan
tidigare nått i Moral-sense-skolan och dess
inflytande på svensk filosofi (1937). Fil. dr Hugo
Kamras’ Den unge Heidenstam (1942) har sin
tyngdpunkt i klargörandet av den betydelse
som åttitalets idédebatt haft för nittitalets
portalfigur. Den undersökning, som
professorn i religionshistoria i Uppsala Geo
Widen-gren 1944 publicerat i Samlaren om
Gnosti-kern Stagnelius, måste också anses vara av
företrädesvis idéhistoriskt intresse; den utför
och bestyrker synpunkter, som tidigare
lan-cerats av Cederblad.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
