Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyare svensk litteraturhistoria
Det skulle inte vara omöjligt att fortsätta
denna uppräkning en bit till. Man skulle då
småningom komma in på verk, som inte helt
domineras av de idéhistoriska synpunkterna.
I själva verket finns det i de senare årens
produktion en del verk, som eftersträvar
allsidighet i synpunkterna. Ett sådant är
Gunnar Åhlströms monografi Den underbara
resan. En bok om Selma Lagerlöfs Nils
Holgersson (1940). Där upptas i tur och ordning de
yttre omständigheterna kring Nils
Holgerssons tillkomst, kompositionen, tendensen,
verklighetsunderlaget, de litterära
inflytandena och det personligt psykologiska inslaget.
Ett annat är uppsaladocenten Erik
Hörnströms Anders Odel (1943), som anlägger
personhistoriska, ekonomiska, politiska,
psykologiska, religiösa och allmänt
kulturhistoriska synpunkter. Det viktigaste avsnittet är
otvivelaktigt den allmänna analys av Sions
sånger, som ingår i denna avhandling om
Sinclairsvisans författare och som ger ett
betydelsefullt perspektiv på den moderna
subjektiva lyrikens uppkomst.
Det är i Hörnströms fall ganska uppenbart,
att Odels brokiga levnadsöde betingat
mångsidigheten i synpunkter. Emellertid kan man
också turnera saken så, att författaren förstått
att anpassa sin metod efter materialets
beskaffenhet; boken kan uppfattas som ett
exempel på den odoktrinära läggning hos
nutida svensk litteraturhistoria, som
inledningsvis berördes.
Utan tvivel har den nyare svenska
litteraturhistorien sin begränsning. Den håller sig
sålunda med få undantag till den
svenskspråkiga litteraturen. Inte ens på danskt eller
norskt område kommer den ofta in. Två fall
har dock nämnts; ett tredje har man i fil. dr
Josef Nilssons Kristian Elster 1841—1881
(1942). De fall, då svenska arbeten kan ha
direkt betydelse för internationell forskning
är lätt räknade. Det är fil. dr Gustaf Fredéns
Friedrich Menius und das Repertoire der
englischen Komödianten in Deutschland (1939)
och fil. dr Melker Johnssons Nietzsche och
tredje riket (1943). Även sistnämnde författares
D. H. Lawrence (1939) bygger på
självständiga primärstudier.
En annan begränsning ligger i den
specialisering på smärre avsnitt, som i stort sett
präglar det flitiga avhandlingsskrivandet. I själva
verket kan det ifrågasättas, om vi inte nu
fått så många monografier om enskilda
diktare, att tiden kan vara inne för översikter och
sammanfattningar. Denna tanke framfördes
nyligen (i en artikel i D. N. 8/2 1946) av fil.
lie. Ingemar Wizelius. Han skriver bl. a.:
»Det finns för att ta några exempel inget
arbete som heter ’Svensk berättarkonst’ och
som handlar enbart om böcker och författare
som alltjämt kan anses vara levande, ingen
bok om vår lyrik, ingen bok som ger en
sammanfattande, men därför inte summarisk
bild av romantiken, åttitalet, nittitalet eller
vilken annan period som helst, inget verk om
människoskildringen eller naturuppfattningen
i svensk litteratur, ytterst få om någon del av
vår moderna idéhistoria.» Utan tvivel ligger
en av den svenska litteraturhistoriens
närmaste uppgifter just på det här antydda
området. Som en början kan man måhända räkna
Svanbergs förut omtalade verk. Säkerligen
kommer det att visa sig, att skrivandet av
sådana översikter ingalunda kan inskränka
sig till ett sammanfattande av vad
forskningen tidigare frambragt. Att skriva en bok
om låt oss säga nittitalet kommer att vara ett
företag, behäftat med en mängd metodiska
svårigheter. Känslan av vanskligheten i dessa
mera vittsyftande framställningar är
otvivelaktigt en av de faktorer, som hindrar att de
väljs som avhandlingsämnen. Men man måste
ändå tänka sig, att här går en av vägarna
för den framtida utvecklingen.
En annan linje, som forskningen av
naturliga skäl kommer att följa, är utsträckandet
av de grundläggande undersökningarna allt
närmare modern tid. Detta motiveras bl. a.
därav, att en så väsentlig del av hela vår
litteratur faller inom detta århundrade. Det
hittillsvarande rekordet ifråga om aktualitet på
avhandlingsområdet torde representeras av
fil. dr Erik Hj. Linders Hjalmar Bergmans
ungdom (1942), men det dröjer sannolikt inte
länge innan det överträffas. Naturligtvis kan
principiella betänkligheter resas mot alltför
»färska» ämnen, men å andra sidan är det
från allmänna synpunkter av vikt att
forskningen får tillfälle att syssla med ett litterärt
liv av en sådan täthet, som i Sverige uppnåtts
först i relativt sen tid.
Slutligen kan det ifrågasättas, om det i
längden kan bli fruktbart att inrikta
forskningen på enbart svenskspråkig litteratur i
så övervägande grad, som på senare tid skett.
Det är självklart, att den svenskspråkiga
litteraturen alltid måste representera en
huvuduppgift för svenska forskare. Det är också
tydligt, att den svenska litteraturen i mycket
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
