Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ehrensvärd, nyklassicismen och Rom. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrensvärd, nyklassicismen och Ro m
sittande i en stol för att lättare kunna vakna
och återgå till det enda arbete, som fyllde
honom med glädje, studiet av de stora
grekiska författarne.
En ljusare tid randades för Winckelmann,
då han 1748 blev bibliotekarie hos en greve
von Bünau på hans slott nära Dresden,
där han fritt kunde fördjupa sig i historia
såväl som i fransk, engelsk och italiensk
litteratur samt dessutom hade bekväm
tillgång till de storartade konstsamlingarna
i den sachsiska huvudstaden. Så kommer
han äntligen 1755 till Italien, där han
skapar sina mästerverk, framför allt den
berömda Geschichte der Kunst des
Alter-tums, den första stora framställningen av
den egyptiska, fenikiska, etruskiska och
grekisk-romerska konstens utveckling, sedd
i samband med det politiska livet och
kulturen i dess helhet. Efter att i detta land
ha tillbragt tretton år av framgång, ära,
livsnjutning och vänskap blir han
slutligen på hemresa till Tyskland
lönnmör-dad på ett hotellrum i Triest av en italiensk
äventyrare, för vilken han, entusiastisk och
omisstänksam, hade förevisat några av
sina medaljer.
Med genial skarpblick drog Winckelmann
upp huvudlinjerna i den antika konstens
utveckling och med genial ensidighet
förfäktade han dess absoluta supremati. Det
ges för honom endast en väg till konstens
höjder och den går genom efterbildning av
grekerna. Vad han framför allt beundrar
i deras verk är gratien, den ädla konturen,
balansen mellan den yttre formen och det
andliga innehållet. Men som deras mest
karakteristiska egenskap ställer han »eine
edle Einfalt und eine stille Grösse», en ädel
enkelhet och en stilla storhet. Själva
uttrycket är troligen påverkat av
Shaftesbury, som hos de gamle särskilt prisat deras
solemnity and simplicity, men tesen blev
tack vare Winckelmanns snille epokgörande
och kom att behärska nära ett
århundrades antikuppfattning.
Johann J o a c him Winckelmann.
Oljemålning av Å ntön Raphael
Mengs.
Vid sidan av Winckelmann stå andra,
vilkas insats här inte kan skildras: Lessing,
den store kritikern, klar, frisinnad och
tolerant; Herder, svärmaren, romantikens
ättefader, dunkel och skarpsinnig,
kretsande kring sig själv och famlande efter
det gränslösa, ströende omkring sig
fragment och ideer åt alla håll. Olika i mycket,
tvistande med varandra om
konstkritikens subtilaste frågor, äro de ense i ett
väsentligt avseende: de ställa den grekiska
litteraturen avgjort över den latinska.
Framför allt är det Homerstudiet, som på
dem alla tre verkat med naturupplevelsens
styrka. Denna deras uppfattning och den
passionerade kraft, med vilken den
förfäktades, blev av avgörande betydelse. Det
är till stor del på den det beror, att
nyklassicismen och överhuvudtaget humanismen i
Tyskland är grekiskt orienterad, i
Frankrike däremot latinskt, att utvecklingslinjen
i det förra landet går från Winckelmann
och Herder över Goethe till Hölderlin och
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
