Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ehrensvärd, nyklassicismen och Rom. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar L ö † s t e d t
Huvudet av Au gu st us statyn från
Primaporta.
Vatikanska museet, Rom.
Nietzsche, medan den franska linjen
markeras av namn som Boileau, Racine,
Voltaire, Anatole France och Valéry.
Engelsmännen stå här som så ofta eljes över
den stora vattendelare, som skiljer
kulturströmmarna på kontinenten. Hos intet
folk har den klassiska bildningen trängt
så djupt i den nationella kulturen som hos
dem. De ha bättre än de flesta förvaltat
arvet från Aten, men som världens främsta
imperiebyggande folk efter romarne känna
de också alltid ett slags inre förbundenhet
med Scipios och Caesars folk. Det är inte
många år sedan en engelsk premiärminister
i ett stort tal hänvisade på de egenskaper
■— gravitas, constantia, pietas — med vilka
romarne skapat sitt världsvälde, och tillade
att redan ett par ord ur en romersk
inskrift eller en vers av Horatius kom hans
hjärta att klappa som pukslagen i
Beethovens femte symfoni.
Det är för oss, efter mer än halvtannat
århundrade av historisk och arkeologisk
forskning, lätt att se ensidigheten i
nyklassicismens antikuppfattning. Vi känna
bättre än Ehrensvärd och Winckelmann
de våldsamma ekonomiska och sociala
kriser, som de gamla folken hade att genomgå,
liksom vi känna de starka förskjutningarna
i deras världsbild. En jämförelse mellan
Augustusstatyernas ljusa, suveräna lugn
och den brutala djurtämjarfysionomien hos
en kejsare som Trebonianus Gallus i
tredje århundradet e. Kr. ger en nästan
skakande föreställning om förändringen. Så
kommer kristendomen, och det kolossala,
över två meter höga marmorhuvudet av
Konstantin den Store i
Konservatorspalatset i Rom visar oss den över tidens oro
upphöjde härskaren, oåtkomlig, ojordisk,
blickande förbi oss mot en annan värld.
Antiken som helhet var inte enkel och
inte stilla. Och dock ligger det, om man ser
till kärnan, en viss inre sanning i
Winckel-manns och nyklassicismens grundsyn. För
något tiotal år sedan skrev en av nutidens
allra finaste kännare av antik konst, att det
första, överväldigande intrycket av varje
antiksal är intrycket av den underbara
noblessen hos de människor i sten, som vi
där se församlade omkring oss. »Alla dessa
statyer», säger han, »äro sinsemellan
förbundna, som om det hängde girlander
från den ena till den andra eller som om
de sjöngo i kör.» Han ser häri det statiska
elementet i den grekiska konsten, den
oföränderliga kärnan i varje kultur. Man är
med denna uppfattning inte långt borta
från Winckelmanns bekanta uttalande:
»Liksom havets djup alltid är stilla, om ock
ytan stormar aldrig så häftigt, på samma
sätt visar uttrycket hos grekernas gestalter
trots alla passioner en stor och harmonisk
själ.» Likaså konstaterar Ehrensvärd en
viss likhet, ett slags inre överensstämmelse
mellan alla antikens verk. De se ut, säger
han, som om en enda mästare gjort dem,
i sin ungdom, i sin medelålder och på sin
ålderdom.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
