Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ehrensvärd, nyklassicismen och Rom. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar L ö j s t e d t
sin skuld till matstället. En höstdag för
jämnt femtio år sedan bars han till graven,
älskad som få, ärad som en av vårt lands
största förmedlare och förädlare av kultur.
Hans namn var Viktor Rydberg. Både
hans ungdomsverk, Den siste athenaren,
som kallats den svenska nyklassicismens
myndighetsförklaring, och hans trots all
subjektivism oförgängliga Romerska
kejsare i marmor visa att också han grubblat
över det stora drama, som heter den
antika världens undergång och som för
Gibbon och Gregorovius stod som
världshistoriens mest skakande tragedi. Icke
dess mindre behärskas framställningen hos
dem alla av en ljusare grundton: hos Gibbon
av upplysningstidens orubbliga klarhet och
utvecklingsoptimism, hos Gregorovius av
glädjen över det nya Italiens enande, hos
Rydberg av liberalismens segervissa tro
på den politiska och andliga frihetens
sak.
I våra dagars anarkiska och förödda
värld ha optimismens makter en svårare
kamp att bestå. Med Gregorius den store
skulle även vi kunna säga, att vi i vår tid
sett folk resa sig mot folk och ångest
lägra sig över jorden i ännu större
omfattning än det berättas i skrifterna. Och vi
skulle med Poggio kunna anställa
betraktelser de varietate fortunae; också vi se
ruinmassor sträcka sig åt alla håll som
lemmarna av en jätte. Det är följderna av den
plumpaste hybris som vår världsdel på
mycket länge bevittnat. Hur i övrigt en
framtida historiker från sina
utsiktspunkter kommer att bedöma oss och vårt läge
få vi lämna osagt. Men utan tvivel skall han
ännu klarare än vi kunna urskilja de
ideologiska förskjutningar, som ytteist betingat
den nuvarande krisen. Kanske skall han
med någon förvåning konstatera vår
tidsålders naiva dyrkan av primitivismen,
och säkerligen skall han finna det
betecknande, att sedan ett par decennier på de
mest skilda områden den objektiva och
prövande eftertanken, kritiken och
toleransen fått stå tillbaka för driften,
demonien, den obetingade och elementära
upplevelsen. Måhända skall han till sist också
finna, att vi för dagens och gårdagens
revolutionerande ideer glömt något av
gångna släktens arv, summan av deras
erfarenheter och mödor. Dit hör bland
mycket annat också den enkla, men svåra
visdom, som talar till oss ur den klassiska
konsten, som bär upp det antika dramat
och som bekräftats av så många
övermodiga väldens fall, nämligen den att det
för människan viktigaste inte är rikedom
och makt, utan förmågan av måtta, av
besinning och jämvikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
