Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den röda blomman. Av V. M. Garsjin. Svensk tolkning av Anders Frostenson - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den röda blomman
ningen mörknande gräsmattan liksom två
glödande kol. Då skilde han sig från de
andra, ställde sig bakom vaktaren och
väntade på ett lämpligt ögonblick att försvinna.
Ingen lade heller märke till hur han rusade
ner till rabatten, ryckte till sig blomman
och skyndsamt gömde den under skjortan
vid sitt bröst. Då dess mjuka daggiga blad
berörde hans kropp, bleknade han och hans
ögon blev vidöppna av skräck. Kallsvetten
bröt fram på hans panna.
I sjukhuset var lamporna tända. I
väntan på kvällsvarden hade de flesta av de
sjuka lagt sig på sängarna. Det var bara
några av de oroligaste, som brådskande
gick av och an i korridoren och salarna.
Den sjuke med blomman var bland dem.
Han gick med de korslagda armarna
krampaktigt tryckta mot bröstet. Det var som
om han velat krossa och förinta den gömda
blomman. Då han mötte de andra, vek han
åt sidan och var rädd för att ens snudda
vid deras kläder. »Kom inte nära mig! Kom
inte nära mig», ropade han. Men i
sjukhuset var det ingen som fäste sig vid sådana
utrop. Han rörde sig snabbare och
snabbare, hans steg blev längre och längre, han
gick en timme och två i samma våldsamma
upphetsning.
»Jag skall trötta ut dig. Jag skall kväva
dig», ropade han dovt och vredgat. Då
och då skar han tänder.
I matsalen dukades middagen fram. På
stora bord utan dukar satte man fram
några målade och förgyllda träskålar med
tunn hirsgröt. De sjuka slog sig ned på
bänkarna, och man delade ut skivor av
svart bröd till dem. Åtta stycken åt med
sina träskedar ur var skål. Några som
utspisades med bättre kost fick äta i sina
rum. Den sjuke, som hastigt slukade den
portion, som burits till honom av
vakta-ren, tyckte inte att den var tillräckligt
stor utan gick ut i den allmänna matsalen.
»Får jag lov att äta här?» frågade han
uppsyningsmannen.
»Men har ni inte redan ätit», svarade
denne och gav honom en extra portion
gröt ur skålen.
»Jag är mycket hungrig. Och det är
nödvändigt för mig att min kraft ökas. Det
enda som håller mig uppe är födan. Ni vet
ju att jag inte alls kan sova.»
»Kära ni, ät er frisk. Ge honom bröd och
en sked.»
Han satte sig ensam vid skålen och åt
ännu en väldig grötportion.
»Nej, nu får det vara nog», sade
uppsyningsmannen till slut, när alla de
andra slutat äta, men den sjuke fortfarande
med den ena handen slevade i sig gröt ur
skålen under det han höll den andra
hårt tryckt mot bröstet. »Du äter ihjäl
dig.»
»Om ni bara visste hur mycket kraft jag
behöver, hur mycket kraft! Förlåt mig,
Nikolai Nikolaivitj», sade den sjuke och
tryckte kraftigt uppsyningsmannens hand.
»Förlåt.»
»Vart ska ni då hän?» frågade
uppsyningsmannen med ett leende.
»Jag? Ingenstans. Jag blir kvar här.
Men vi ser kanske inte varandra i morgon.
Jag vill tacka er för er godhet.»
Och än en gång tryckte han kraftigt
uppsyningsmannens hand. Hans röst skälvde
och han fick tårar i ögonen.
»Lugna er, kära ni, försök att bli lugn»,
svarade uppsyningsmannen. »Vad tjänar
det till att ha sådana dystra tankar? Ta
er sömnmedicin. Ni måste sova mycket mer.
Om ni kunde sova riktigt skönt, ska ni få
se att ni snart börjar repa er.»
Den sjuke grät högljutt.
Uppsyningsmannen vände sig bort för att säga åt
vak-taren att skynda på med att duka av bordet.
Om en halvtimme sov alla i sjukhuset
utom en enda som låg med kläderna på i
sin säng i ett hörn av rummet. Han skakade
som av frossa och tryckte krampaktigt hop
sitt bröst, vilket, som han tyckte, höll på
att genomträngas av ett dödligt gift.
15—Ord och Bild, 55:0 årg.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
