Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Utflykt under rumsarrest. Av Per Erik Wahlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Erik
Wahlund
Teckning av Ebbe S ad olin i
»Resa i min kammare».
den gråtmilde engelsmannen. Men som
personlighet var Xavier de Maistre mycket
överlägsen Sterne, vars uppblåsthet,
känslokoketteri och ryckiga manierism icke avsatt många
spår i hans arbete. På det hela taget
avspeglar Resa i min kammare en sällsport vinnande
karaktär. En man med fin estetisk bildning,
med intelligens, humor och sentiment slår
sig obesvärat ner i den tomma länstolen mitt
emot läsaren och delger honom sin försonliga
filosofi och sina aforismer om människorna.
Han diskuterar konst, musik och litteratur;
han röjer sin andel i århundradets speciella
affektion, vänskapskulten; han berättar, ännu
med en bitter skälvning på rösten, om sin
för detta älskarinna och hennes kallsinne och
självupptagenhet; han presenterar sin tjänare
Joannetti och sin hund Rosine, mönster
bägge av trofasthet och diskretion. Han är
en öppenhjärtig resonör, vilken ej kan
föreställa sig något mer tilltalande än »att följa
sina tankars flykt som jägaren förföljer
villebrådet, utan att anstränga sig att hålla fast
vid en bestämd riktning». Men det vore
ytterst missvisande att blott uppfatta honom som
en älskvärd levnadskonstnär och förfinad
estet. Och än oriktigare vore det att hänföra
Xavier de Maistre till de närsynta idyllikerna.
Det skeptiska, desillusionerade och
melankoliska i hans natur låter sig lätt framdras.
Hans blick på sitt släkte är i grunden
oförvillad; vad självtillräcklighet och egennytta
vill säga, har han nogsamt fått erfara.
Emellanåt visar han sig mäktig en ironi av
Voltaires skärpa och räckvidd. När han
demonstrerar sin lilla tavelsamling, sparar han till
sist det konstverk som han vet att hans
jordiska syskon undantagslöst finna sublimare
än Rafaels och Corregios skönaste dukar —
väggspegeln. Det är inte utan, att den
godlynte Xavier har stunder, då han står med
halva foten inne på misantropiens sträva
mark; men hans humor och hans ömma
hjärta, gode gudars gåvor, hindra honom
ändå från att ta steget fullt ut.
Skepticismen låg författaren till Resa i
min kammare i blodet, och som kungatrogen
emigrant utanför det revolutionära
Frankrikes gränser fann han rimligtvis allt mindre
skäl att rucka på sina åsikter om tillvarons
obeständighet. Ty skeptiker förblev han till
slutet. Bland den mängd poésies fugitives
han efterlämnat, hittas en epigrammatiskt
vässad gravskrift, som anspråkslöst tolkad
skulle lyda:
Här sover dödens sömn en man,
vars lott i livet var att undra.
— Hur blåser vinden? sporde han.
Och varför måste åskan dundra?
Till svartkonststudier stod hans håg.
På fliten var ej att ta miste.
Först när han drack av Lethes våg,
begrep han att han intet visste.
Det epitafiet ville han ha ristat på sin
gravsten. Enligt hans egen mening innehöll det
bokslutet över hans långa, studiemättade
levnad: hans möda var spilld på idel
fåfänglighet, han visste ingenting och säker
kunskap om något var överhuvud icke möjlig.
En liknande erfarenhet nå kanske de flesta
fram till, ehuru få torde lägga korten på
bordet med samma beredvillighet och ännu
färre äro avundsvärda nog att kunna göra
det med lika mycket behag och esprit mitt i
den vemodiga uppgivenheten.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
