Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad de italienska stadsnamnen gömma
att bli det ledande på vår halvö, och detta
folk upptog i sitt språk alla de andra
(naturligtvis inte utan att mer eller mindre påverkas
av dessa). Från Italien försvinner det ena
språket efter det andra, sålunda oskernas —
vilket dock alltjämt lever i inskriptioner i
Pompei •— umbrernas, inristat på de
iguvins-ka tavlorna, etruskernas heliga språk, de
krigiska kelternas, det djärva sjörövarfolket
ligurernas tungomål, veneternas och
illyrer-nas och det språk som talades av de gamla
fenicierna, vilka med fantastiska skepp
landade vid de sikuliska och sardiska kusterna.
Men av alla dessa språk, alla dessa folk
återstå dock de namn som de gåvo sina städer,
floder och berg. I det latinska Italien
påträffas än i dag icke-latinska namn,
vittnesbörd om svunna civilisationer, om stora
gudomligheter, som dyrkats i grottor och skogar,
på kullar och i vattendragens gröna böljor
—-namn, som tvärsigenom århundradens patina
åter levandegöra dessa hoptrasslade språk och
kulturer, vilka besegrats av och fullständigt
sammansmält med Roms.
När vi nu för tiden säga Milano, Genua,
Trient, Rom, Neapel, Palermo, få vi enbart
förnimmelsen av i lika grad levande och
parallella namn, just emedan de alla leva i
vårt lingvistiska medvetande, och vi tänka
alls inte på vilken olikhet i språk och tider
som skiljer deras uppkomst.
Några av dem äro av grekiskt ursprung,
såsom Napoli, det gamla Neapolis, d. v. s. »ny
stad» (toponomastiskt begrepp, som vi finna
upprepat i många språk: i det tyska Neustadt,
i det engelska Newton, i de skandinaviska
Nystad, Nyby, i det normandiska Neubourg, i
det franska Villeneuve, Neu[ve]ville, i det
galliska Noviodunos, i det latinska Civitanova
o. s. v.). Nizza (vid Italiens gräns) är
grekiskt, det gamla Nicaia, härlett från Nike,
»segergudinnan», ett namn som upprepas i
Siciliens Nizza. Grekiska äro Cuma, Reggio,
Siracusa.
Andra namn äro av etruskiskt ursprung
såsom, troligtvis, Ravenna, Modena, Felsina
(det forntida namnet på Bologna), Populonia
(i provinsen Livorno), V etuionia (i provinsen
Grosseto), Volterra (i provinsen Livorno),
Tarquinia, Fiesole (i Toskana), Todi (i
Umbrien) och många flera.
En del namn äro italiska, t. ex. Etna (som
tycks betyda »sätet», »bostaden», kanske för
någon gudomlighet), Pompei, Ascoli (i
Markerna), Gubbio (i Umbrien), Urbino, Abelia,
»äppelträdens stad» (där man torde lägga
märke till den icke-latinska benämningen på
äppelträdet, vilken också förekommer i de
germanska språken: svenska apel, tyska apfel
etc.).
Somliga namn äro av illyriskt ursprung,
t. ex. Trieste, det gamla Tergeste av det
illyriska tergo »salutorg», Bari, Brindisi o. s. v.
Andra namn äro galliska. Sålunda Milano,
det forna Mediolanum, som betyder
»mittfältet». Galliskt är också Bologna, det gamla
Bononia av ett galliskt ord bona »anläggning»,
som vi återfinna i Vindobona (nu Wien, »vita
anläggningen»), Ratisbona (Regensburg) etc.
Vidare la Verna (i provinsen Arezzo) av det
galliska verna »al», Duno av det galliska dunum
»kulle» och andra.
En del äro urgamla liguriska namn,
exempelvis Ventimiglia (i Ligurien), det gamla
Intemelium av ordet mel- »berg», Vercelli (i
Piemont), Rapallo (i Ligurien), kanhända
Como, Bergamo o. s. v.
Iberiskt förefaller namnet Voghera (i
provinsen Pavia), som anknyter sig till det
ibe-riska iria »stad» (vicus + iria).
På Sicilien och Sardinien finnas också några
rester av puniska ortnamn t. ex. det sardiska
Utica, Macomàdas, som betyder
»nybebyggelse», och på Sicilien kanske namnet
Palermo-Panormos.
Största delen av de allra äldsta namnen äro
av omstritt ursprung och synnerligen
svårtolkade, utan möjlighet att obestridligt
hänvisas till det ena språket snarare än till det
andra, till det ena folket snarare än till det
andra. Men vad vi se allra tydligast är, att
de flesta namnen på Italiens förnämsta städer
icke äro av latinskt ursprung utan existerade
redan fore den romerska erövringen och
romarväldets utvidgning. Trieste, Udine,
Bel-luno, Venezia, Padova, Verona, Trento,
Brescia, Mantova, Bergamo, Modena, Parma,
Milano, Genova, Livorno, Pisa, Bologna,
Ravenna, Pesaro, Ancona, Perugia, Napoli,
Bari, Brindisi, Taranto, Reggio, Messina,
Catania, Palermo, Trapani, Siracusa, Cagliari
(för att endast nämna namnen på en del av
de förnämsta städerna) äro icke av latinskt
ursprung. Själva namnet Roma är ej romerskt
utan måhända etruskiskt eller ännu äldre.
Från denna torra uppräkning av namn går
vår tanke tillbaka till den märkliga företeelsen
i Italiens äldsta historia d. v. s. den
dramatiska och poetiska kontrasten mellan den
romerska historiens ringa ursprung — några få
16—Ord ocli Bild, årg.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
