Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berengari o G e r ola
herdehyddor, som lågo spridda på den
blivande stadens kullar — och den vidsträckta
omfattning som denna stads välde sedermera
fick. Och om vi tänka på att genom Roms
dotterspråk och kristendomens universalitet
Roms språk och arv komma att nå oändliga,
förut okända världar, förefaller oss motsatsen
mellan det ursprungligen latinska områdets
obetydlighet och dess andliga och moraliska
erövringars storhet ännu starkare.
Virgilius’ stora diktarsjäl hade redan känt
denna kontrast, och i den åttonde boken, som
är en av de mest inspirerade i hans epos,
tänker han sig Æneas på den plats där Rom,
den ofantliga staden, en dag skulle komma
att resa sig — det Rom, som ännu blott fanns
i den avlägsna framtiden och än så länge
var en ödslig, tätt skogbevuxen plats, bebodd
av en hemlighetsfull gudomlighet.
Med den romerska erövringen fylls Italien
av latinska namn, som intränga i varje trakt
och tillsammans med de romanska namnen
bilda den stora massan av Italiens ortnamn.
I dem, särskilt i de första, varseblir man
märkena av en dominerande, konstruerande
civilisation. Det är de namn som Rom i sina
segerrika legioners spår skapar utanför Latium
i de erövrade områdena, och det är ofta namn
som tala om seger och framgång, ett
uppbyggande folks symboliska och lyckovarslande
namn, i vilka staden, bron, torget utgöra de
viktigaste beståndsdelarna.
Bland de symboliska erinra vi om Firenze,
det gamla Florentia, samhörande med verbet
florere »blomma» och diminutiverna Firenzuola
(i Toskana) och Fiorenzuola (i provinsen
Pia-cenza), Faenza av verbet favere »gynna»,
Fidenza, anslutande sig till verbet fidere »lita,
anförtro», Piaeenza av placere »behaga»,
Va-lenza (i provinsen Catanzaro) av vaiere »vara
stark,» Concordia »endräkt», A osta (i Piemont)
fordom Augusta »den majestätiska staden»,
ett begrepp som upprepas i Augusta på
Sicilien, i Austa på Sardinien och i Augusta
Tauri-norum, våra dagars Torino. Här bör också
erinras om namnet Benevento, som är en
omdaning till lyckosam innebörd »buon evento»
(lycklig tilldragelse) av det ursprungliga
namnet Maleventum, som romarna ville förändra,
därför att de hort och uppfattat det (med
orätt) som »ogynnsam tilldragelse».
Dessa namn tillhöra ett ungt folk, för
vilket världens portar öppna sig, ett folk som
har segrat till lands och vatten, de äro namn
som beteckna kolonisation och tro och som
skola återvända med samma anda och med
samma gripande mänskliga känsla men i
modernare form i den andra stora erövring, som
skall föra det gamla Europas sjöfarande folk
till upptäckten av kontinenter. Och då uppstå
— från Atlanten till Stilla havet — namnen
Cabo da Boa Espérança, Cap fortune, Terre
d’Espéranee, Iles de la Fortune, Society Islands,
Friendly Isles, namn som ha samma och
hemlighetsfulla innebörd av framgång och
framtid, icke utan en för dem säregen ådra av
melankolisk längtan, i vilken man känner,
djupt och förborgat, ett rörande, ursprungligt
behov av mänskligt broderskap inför de
okända horisonternas oändliga vidd.
Någonting som också är karakteristiskt
för många av romarna skapade namn är att
de anknytas till den centrala idén om staden
(som administrativ enhet och som konkret
konstruktion) eller på ett eller annat sätt
äro förbundna med människans
uppbyggande verksamhet: broar, vägar, torg,
termer, amfiteatrar, akvedukter. Sålunda Orvieto
av urbs vetus »den gamla staden», Portoria
(i provinsen Genova) av porta aurea
»gyllene porten», Acqui (i provinsen Alessandria),
Termini (i provinsen Palermo) i samband
med vatten, badinrättningar, Dicomano (i
provinsen Firenze) av decumanus, en av de
två snörräta huvudgatorna i de romerska
lägren, Quarto »fjärde», Settimo »sjunde» etc.
i samband med det romerska vägmåttet och
vidare hela raden av de talrika avledningarna
från forum »torg» såsom Forli »Livius’ forum»,
Friuli »Julius’ forum», Forlimpopoli (i
Emilien) »Popilius’ forum» etc.
De romerska namnen utmynna sedan
gradvis utan kronologiskt avbrott i de medeltida
och moderna romanska namn, som utgöra den
stora massan av de italienska benämningarna.
Liksom de italienska stadsnamnen bevara
spår av de urgamla folk och språk, som
existerade fore den romerska erövringen, bevara
de också spår av de främmande folk och
stammar, som redan på kejsartiden, i
synnerhet efter det romerska kejsarrikets fall, under
den italienska historiens stormiga sekler slogo
sig ner det ena efter det andra på vår halvös
mark.
Dessa namn äro liksom de folk, som från
Alperna stego ned i Italien eller landade på
dess solbelysta stränder, av olikartat ursprung.
De äro också historiskt olika, emedan de
tillhöra de mest skilda epoker — från
kejsarrikets första sekler fram till våra dagar — och
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
