Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H elge G ullberg
se sjön vältra stora vattenmassor in i graven
under ett tilltagande buller. De förstod, att
de svävade i livsfara, flydde uppöver
Boberget och slapp undan med livet. Dånet
vid sjöns inströmmande i graven var så
våldsamt, att folk på nära två mils avstånd
tyckte sig höra åskan gå rätt starkt. Detta
väckte i början mycken förvåning, eftersom
himlen var molnfri, men snart insåg man
orsaken.
Händelserna vid Storforsen samma kväll
iakttogs av en bondson, Nils Jonsson i
Österede. Dagen förut hade Vild-Hussen i
dennes hem med bestämdhet sagt: »I
morgon kommer Ragundasjön.» När dånet från
Lokängsdälden hördes, förstod ynglingen
innebörden och begav sig genast till
Storforsen. Vad han där upplevde, har
Hallström på ett åskådligt sätt gestaltat. Först
skildras fallet före katastrofen:
En oerhörd vattenmängd ur den svällda sjön
rusade nedför forsens trånga ränna. Vågorna
kappades i ett slags raseri att hinna först, reste
sig mot varann, genomfraggade av bubblor och
skum, hoppade upp på varandras ryggar som ett
koppel av galna och ursinniga hundar i hetsjakt.
Ibland lyfte de sig och togo språng med
fantastiska, sönderslitna och växlande former av
svart-grönt och vitt. —–-
Nära fallet låg en kvarn på en liten platå.
Hjulen och stenarna surrade och slogo, och, trots
larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart
genom sin regelbundenhet, som om där klappade
en levande puls. Det var upplivande och muntert
att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade
på huvudet åt flodens häftighet, även i den lilla
rännil, som ledde till hans lucka.––
Nedanför kastade sig hela den kokande massan
utför branten.–-Som ett levande väsen
med bakbundna händer tog det dödssprånget.
Skummet fladdrade efter det och lyftes som
svallande hår. Det vita glimtet var som glimt ur
dårars och blindas blick. En sekund ännu av
ofattlig sönderslitenhet, av ångest utan gräns,
där stod det åter upp, ett spöke ur de dödas
värld, en hemsk storhet utan namn.
Och så följer plötsligt förändringen:
Han kände, att något förändrats. Ett ljud var
borta, en puls var stannad, och bruset, ännu
starkt och överväldigande, hade en annan och
svagare ton än nyss.
Han såg1 uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst,
därifrån var det förändringen kom. Mjölnaren
stod ännu på bron och stirrade uppåt strömmen
med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade
stannat, ehuru intet fel syntes på det, och
dammluckan var öppen. Det hade stannat av sig självt.
Vad var det som hade hänt, och vad var det
som hände allt fortfarande?
Strömmens vågor voro icke längre vita och
sjudande och sträcktes ej åt samma håll. Höga
och oroligt plaskande, stötte de samman, som om
jorden plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden
icke visste sin väg. Men marken var stilla, träden
stodo stilla och andlösa, i vattnet var all den
förändring, som fanns. — —• — Det var
vattenstänket som dragit sig undan — oförklarligt var
det allt. Plötsligt blev älvens dån nedanför stupet
som ett döende skrik och var tyst, och i tystnaden
stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre
till, klippväggen, som intet människoöga
betraktat, låg bar och mörk i silande dropp.–-
Just vid stupet var en tröskel i klippan;
strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet,
tillbaka mot sjön och sitt ursprung. Och lika ljust
och klart låg solskenet genom luften, lika stilla
stodo skogar och berg.
På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig.
Kvarnen i forsen hade alltså stannat —
den fick inte längre vatten. Gedungsens dån
hade tystnat för alltid — fallet var dött.
Forsvattnet rann tillbaka i stället för
framåt, ty forsens botten närmast till
Ragundasjön hade inte någon lutning åt fallet till.
På den svarta stenbottnen, som nu hade
blottats, sprattlade fisken och kunde fångas
med händerna.
Orsaken till att sjötappningen fick ett så
våldsamt förlopp, var naturligtvis, att älven
här återfann sin urgamla, före istiden djupt
i berget nedskurna fåra. Att någonting
dylikt skulle inträffa, var i
överensstämmelse med grävningsbolagets plan. Men att
hela Ragundasjön skulle i en hast försvinna
— i själva verket inom loppet av två tim-
1 Hallström, som infört två andra personer i
stället för det verkliga ögonvittnet, skriver
»De sågo».
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
