Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V il d-H iis s en och Döda f all et s uppkomst
mar — hade man inte räknat med, bara
att den i följd av forsens utgrävning skulle
sänkas något. Man hade därför inte
vidtagit några försiktighetsmått för att hindra
vattenmassorna att på en gång strömma
in i graven. Huss själv synes däremot ha
åsyftat hela sjöns urtappning. I
överensstämmelse därmed låter Hallström i sin
bok honom som en triumfator bevittna
skådespelet:
Som blod ur en avskuren åder strömmade
vattnet i den fåra han grävt, med ett jätteväsendes
mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det av
för rasen, grävde sig djupare ned och sprängde
sig fram i vidgad bädd. Med vart tag var utgången
allt vissare, triumfen stoltare.––Fallet hade
strypts som ett maktlöst liv; han hade segrat,
och ingenting skulle nu stå honom emot.
Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin
blick.–— Redan tecknade ett brett bälte
av blank och blek orörlighet, vad som väntade
det hela, och de två bönderna från Fors togo sig
ut som kämpande småkräk i en spindelväv.
Stränderna sovo omkring, människorna sovo och
visste ingenting av. När de vaknade, skulle de
finna allt förändrat, och deras liv lett i en ny
fåra dit, där han stod som härskare.
Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen,
så lång älven var, bröt i detta nu hans stordåd
fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin väldiga
verklighet.
I själva verket var emellertid det
inträffade en katastrof med förödande
verkningar. Den framvällande floden knäckte
eller bortförde alla hinder. En skogklädd
holme av tjugo tunnlands vidd låg i vägen.
»Som en tjur, fnysande av raseri, tar en
gärdesgård på hornen, så grep älven fatt i
holmen, skakade den och ryckte den lös
från fästet, lyfte den med sviktande skog
och knakande skjul och bråtar och bar den
högt med sig» (Hallströms Döda fallet).
Vid Svarthålsforsens trånga passage
fastnade holmen och bildade tillsammans med
Lokängarnas bortryckta skog en väldig
fördämning. Den anstormande
vattenkolonnen slungades till en början tillbaka och
tog då vägen över omgivande ägor, som
till stor del skars bort eller skadades. Men
Tvillinggrytor i Döda fallet.
nya vattenmassor strömmade till, och älven
steg till ofantlig höjd — det uppges ända
till 60 meter, men 25 torde vara riktigare.
Då kunde den upptornade barriären inte
längre hålla stånd. Den brast i stycken och
förintades, och i en oerhörd våg kastade sig
älven ut i den tomma dalen, förande med
sig massor av jord och trän.
Långt nedåt ådalen märktes spår av
älvens våldsamma framfart. Jord och
holmar, hus och lador, kvarnar och sågverk,
allt som låg i älvens väg, rycktes bort. Av
samtidas vittnesbörd framgår, att följande
målande skildring av Hallström inte är
överdriven:
Holmarnas träd bräcktes av som stickor under
en springandes fot, branternas skogar rycktes
med som säv av vårisen, forsar trampades till
döds och plöjdes bort, klippor lossades från
rötterna och vrokos omkull. Lindorna [= ängarna]
skuros undan, och hölador och båtar virvlades
bort som barns leksaker.
2 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
