Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H elge G ullberg
Ännu nere vid utloppet i havet säges
älven ha haft nog kraft att kasta skrovet
av »ett 300 lästers skepp», som låg
nedsänkt i leran, med kölen upp över 500
meter bort (J. A. Englund).
Hur förändringen tedde sig på själva
platsen för katastrofen, i Ragunda, har
Hallström gett en levande skildring av:
När man vaknade i Ragunda och gårdarna
kring sjön, kunde man icke tro sina sinnens
vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var
försvunnen; nu var där en öken av lera och sten, ännu
fuktig och hårt lysande i solskenet. Här och där
i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den
död överallt, som om ett enda notdrag tagit allt
liv där fanns, och kastat den på platsen som ett
värdelöst ting. Det såg höstlikt och dystert ut i
den friska försommargrönskan, ingenting kände
man igen, ingenting var som förr, hela bygdens
hjärta hade upphört att slå. Mitt i den forna sjön,
som varit den ljusa vägen för alla och nu bara
visade en svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta
sin fot, drog älven fram. Den fanns kvar ännu,
men den var förvandlad också den; gul och mörk,
tjock som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen,
grävde sig ständigt djupare, rastlös och ohygglig.
Ingen visste var den tänkte sluta.
Som bevis på hur ögonvittnen såg det,
kan följande omtalas. När den för sin
fyndighet vitt bekante länsmannen Håkan
Frisk första gången efter händelsen kastade
sin blick över den dystra tavlan, sade han
med sin vanliga originalitet: »Här ser riktigt
ut, som om den onde farit fram med en
snöplog.»
Gedungsen var också borta. Men i stället
hade man fått en ny fors. Den förflyttade
sig för var dag allt längre uppåt älven, allt
eftersom älvvattnet skar sig ned i bottnen,
tills den slutligen mötte fast berg. Där
bildades ett nytt mäktigt vattenfall, den ännu
bestående 16 meter höga Hammarforsen,
numera utbyggd till kraftstation.
Gedung-sens död ledde sålunda till Hammarforsens
födelse. Strax ovanför denna står älvens
yta inte mindre än 17 meter lägre än den
försvunna sjöns. Detta låter oss ana, vilken
mäktig urgrävning och nedskärning, det
var fråga om, när Ragundasjön
urtappades.
En bonde vid namn Jon Olsson i
Kånk-backen var nära att fara utför den nybildade
forsen. Han var på väg hem från kvarnen
med sina mjölsäckar i båten. Snart fattade
den tilltagande strömmen tag i båten och
drog den med vinande fart mot bråddjupet.
På ett avstånd av mindre än 200 meter från
detta lyckades Jon genom några raska årtag
ro i land. Av en på stranden stående person,
som hade bevittnat den äventyrliga färden,
tillfrågades Jon, om han inte blev rädd.
Han svarade: »Hocken tror du har stunnan
bli rädd» (d. v. s. Vem tror du har tid att
bli rädd).
Till Ragundabornas bekymmer över
förlusten av sin kära sjö kom så ryktena om
vad som hade skett nedanför Gedungsen
nedåt ådalen, och om de skadeståndsanspråk
som var att vänta därifrån. Från Västerede
krävde man redan ersättning för sitt
förlorade hö, det strömmade in skrivelser till
landshövdingen över förluster, och överallt
i ådalen hölls det skadesyner. Processer mot
Storforsbolaget inleddes, och det måste
erlägga en dryg skadeersättning.
Märkvärdigt nog gick inga människoliv
till spillo vid själva katastrofen. Under den
närmaste tiden efteråt föll däremot tolv
personer offer för de ras och skred i
älvstränderna, som följde på sjöutgrävningen.
Också Huss själv blev samma sommar
ett offer för de element, som han hade sökt
kuva. Fullkomligt okänslig för de olyckor
han hade frambesvurit, kände han en
stormande glädje och ett till galenskap
gränsande övermod över sin bragd. Hans traktan
blev nu att göra denna allmänt känd och
beprisad. Han ville själv i huvudstaden
inför kungen göra kunnigt, att han nu hade
gjort Indalsälven tillgänglig för båtfart
ända upp till Ragunda. I denna avsikt
beslöt han att i en liten roddbåt färdas utför
älven ned till havet och sedan fortsätta
till Stockholm. Mycket snart fick han
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
