Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tysk litteratur vid ett vägskäl. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tysk litteratur vid ett vägskäl
ringstid i Weimarförfattningens Tyskland,
där betydande konstnärliga landvinningar
uppnåddes, förklarades fågelfria. Schillers
maning »Ans Vaterland, ans teure, schliess
dich an! Hier sind die starken Wurzeln deiner
Kraft!» blev till tomma, meningslösa ord
för eliten av den skapande tyska litteraturen,
när en ävenledes tysk diktare,
nationalsocialist på grund av vantrivseln i civilisationen,
lät en av hjältarna i sin pjäs förklara: »När
jag hör ordet kultur, osäkrar jag revolvern»
(Hanns Johst)^ De under sådana
omständigheter utdrivna tyska författarna och
skalderna lämnade visserligen fosterjorden —
men ej modersmålets kära och förpliktande
gåva och kall. Med blandade känslor och
tankereaktioner slår emigranterna sig ner i
främmande länder. Ressentiment och
protest mot vansinnet därhemma kan ibland bli
övermäktiga, men samtidigt får deras
självmedvetande och konstnärliga ambition en
hållfast grund genom att de numera arbetar,
producerar i den stolta känslan och
övertv-gelsen att de med blank värja räddar
konst-och skönhetsvärden undan en brutaliserad
politiks maktanspråk och oblyga tillmälen
och i vissa fall även bevarar etikens krav från
att bli smutsade av politisk korruption.
Somliga av dessa tyska författare, en Thomas
Mann (som litterär ledareskribent och
mötestalare), en Lion Feuchtwanger — som
emellertid redan på senare tjugutalet framträdde
med den både konstnärligt och intellektuellt
samvetsgrant genomförda dokumentromanen
»Framgång» (Erfolg), kanske den mest
betydande skildringen av spirande nazistisk
mentalitet i ett aldrig från nationalismen
tillfrisknat Tyskland •—, en Anna Seghers (»Der
Kopflohn» och »Det sjunde korset»), en
Ber-told Brecht, en Heinrich Mann (»Ein Zeitalter
wird besichtigt», Stockholm 1945),
Simplicissi-mustecknaren Th. Th. Heine (»Jag väntar på
under»), Alfred Neumann (»Mellan natt och
dag») och icke minst Ernst Glaesers 1935 i
Paris utkomna bok »Der letzte Zivilist» (på
svenska »Den siste utan uniform») blir på sätt
och vis den politiska frihetens budbärare av
litterär kvalitet. Men samtidigt representerar
deras konstnärliga verksamhet en ljungande
protest mot rebarbariseringen, en okuvlig
tro på friheten trots allt och en öm omsorg
om människovärdet, som blivit så förhånat,
och individen, som blivit så förtrampad.
Provet på deras konstnärliga förmåga, deras
skapande kraft och litterära mästerskap
utgörs emellertid icke av deras
oppositionella eller konserverande politiska etik, utan
av deras rent litterära alstringskraft. Vid en
återblick på tolv års tyskt författarskap i
exilen •— under psykiskt betungande och
ekonomiskt ofta högst vidriga omständigheter -—
bör den landsflyktiga tyska litteraturen utan
överord tillerkännas vitsordet att den
förvaltat sitt pund icke blott med heder utan
också med konstnärliga prestationer som utgör
en vacker minnesstod över den tyska
litteraturens livskraft i motvind. I
exiltidräkning-ens första år avled i landsflykten sextioårig
Jakob Wassermann, som ännu lyckats
fullborda den postumt i Amsterdam utkomna
romanen »Joseph Kerkhovens dritte Existenz»,
ett verk av betydande analytiskt och
psykologiskt värde, som sysslar med olika former
av mänskliga vanföreställningar och som så
helt bär prägeln av Wassermanns
njutningsrika, fina stil och språkliga mästerskap.
I denna roman, Wassermanns sista — även
den skriven med hjärteblod men utan att
vara märkt av den stora omvälvningen som
ägt rum samma år, då den blev färdig •—
kan man, inte utan att ännu många år efteråt
bli gripen, på ett ställe läsa följande mening:
»Friheten är en ovärderlig tillgång; låter
människan någon lista sig till hennes frihet,
ve henne då, hon får betala på sin skuld, tills
ögonen svettas blod.» Detta var sålunda
Wassermanns litterära och samtidigt etiska
testamente: avsked från friheten —- kanske
detta motto skulle kunna skrivas som
huvudrubrik över en återblick som gäller tysk
litteratur i landsflykt i totalstatens hotande
skugga.
Det genom egna skickelsedigra upplevelser
politiserade författarskapet — som dock hos
de av oss omnämnda författarna aldrig
urartade till ett slags pseudolitterär
agitationsjournalistik, utan som alltid kring ideer eller
ideal grupperade konstnärligt sedda
människor och personligheter ■—- nästan
själval-strade alternativet: flykten ur tiden. Vi
finner bland den tyska emigrationslitteraturen
också skäligen likgiltigt gods, skrivet av
betydande författare som helt enkelt av
ekonomiska skäl varit pressade att producera
för att publiken (och förlagen) inte skulle
glömma bort dem. Även en författare måste
ju leva, tvånget blir ändå hårdare i
landsflykten, och på detta sätt framkommer en
eller annan produkt icke av inre
nödvändighet och helt buren av konstnärliga impulser
iç—Ord och Bild, 5$:c årg.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
