Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tysk litteratur vid ett vägskäl. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ün t er D a Ilm ann
utan för att tillfredsställa
underhållningsromanernas breda publik. Å andra sidan kan
den stränga begränsningen till ämnen som
ligger utanför vår egen tids både personliga
och kollektiva katastrofer och
upplösningstendenser givetvis vara uttryck för ett
medvetet konstnärligt syfte. Thomas Mann har
med sin Josefs-serie lyckats att helt försänka
sig i den bibliska världen, även Lion
Feuchtwanger har med några böcker vänt tillbaka
till denna värld. Thomas Mann har också i
landsflykten presterat en så förtjusande, med
både skämt och allvar skriven bok som »Lotte
in Weimar», som alla Goethe-intresserade
kan vara tacksamma för och helt glädja sig
åt. I detta sammanhang bör kanske också
en så begåvad författare som hamburgaren
Joachim Maass omnämnas, som levde ett
slags »inre exil» i själva Tyskland, vilket
land han lämnade så sent som 1939. För
svensk publik är han välkänd genom
översättningar. I hans ännu i Tyskland utkomna
romaner hittar vi den lugna, konstnärligt så
tacknämliga värld som man trodde försjunken
för länge sedan. Maass, numera bosatt i USA,
har i det omnämnda specialhäftet av Die
Neue Rundschau bidragit med en artikel
»Thomas Mann. Geschichte einer Liebe im
Geiste», och vid julen 1945 utkom i
Stockholm första delen av trilogin »Zwischen den
Zeiten», som fått titeln Das magische Jahr.
Man har skäl att nämna Maas bland de
förnämligaste representanter av förfinad och
sansad tysk prosa. — Man behöver inte dra
sig för att med något ord också beröra Vicki
Baums litterära verksamhet, som trots det
habila sättet och den mondäna parfymen
•—-underhållningsromanens självskrivna
attiraljer — inte helt saknar förtjänster. Hennes
delvis självbiografiska roman »Marion lebt»
har visat att hon äger tillräcklig konstnärlig
begåvning och analytisk intelligens, fin
självironi och klok humor, för att även hon skulle
kunna lämna sitt bidrag till en längtansfull
vandring genom gårdagens Tyskland och
ett i högsta grad verksamt liv.
Det är svårt att utan vemod i dag läsa
om vad en man som Stefan Zweig — säkert
icke med någon personlig föraning — skrivit
redan år 1930 i sin då utkomna roman
»Joseph Fouché. Bildnis eines politischen
Men-schen» om exilens betydelse för den
verksamt skapande konstnären. Vi är faktiskt
inte rädda att besvära läsarens tålamod med
ett längre citat, eftersom boken fått en kon-
genial tolkning till svenska av Hugo
Hultenberg. Det heter sålunda i inledningen av
fjärde kapitlet:
Har någon diktat en hymn till landsflykten, denna
skickelsedigra makt, som höjer människan i hennes
fall och under ensamhetens hårda tvång samlar de
skakade själskrafterna på nytt och i ny ordning?
Alltid hava diktare och konstnärer endast framställt
landsflykten som ett hinder för karriären, som en
gagnlös intervall, ett grymt avbrott. Men naturens
rytm kräver sådana våldsamma ingrepp. Ty endast
den, som vet något om djupet, känner hela livet. Först
bakslaget skänker människan hennes fulla
anlopps-kraft.
Det skapande snillet behöver framför allt denna
tvungna ensamhet för en tid för att ur sin förtvivlans
djup, ur sin förskjutenhets fjärran, mäta sin verkliga
uppgifts synrand och höjd. . . . Endast olyckan
skänker djupblick och vidsyn över världens verklighet.
Det är en hård läxa, men varje landsflykt är en läxa
och en skola: den stärker den vekliges vilja, den gör
den tveksamme besluten, den hårde ännu hårdare.
För den verkligt starke är landsflykten ingen
förminskning, utan tvärtom en ökning av hans kraft.
Så skrev Zweig, när han själv i sitt eget
land stod på framgångens tinne. Emellertid
bjuder oss sanningen säga att en kaotisk tids
hårda verklighet, som blev fiende till den
europeiska humanismen och fiende till varje
Schöngeist, icke har bekräftat Zweigs
föreställningar om en litterärt idealiserad
landsflykt. Som bekant tog Stefan Zweig några år
efter Frankrikes sammanbrott sitt liv i
Brasilien, där han skenbart •—• åtminstone efter
vad man kunde utläsa av hans Brasilienbok
— äntligen funnit frihet att andas ut och
lugn att tänka vidare.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
