Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk folklivsforskning. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk folklivsforskning
Av Gösta B er g
W
II JN översikt över den svenska
folklivsforskningens utveckling tar lämpligen till
utgångspunkt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius’
insats. Visserligen hade framsynta forskare
redan tidigare många gånger pekat på den
värdefulla komplettering som kunde vinnas
ur den folkliga traditionen, när det gällde en
fördjupad syn på den svenska odlingens
historia. Men först när Hyltén-Cavallius i det
monumentala arbetet Wärend och Wirdarne
(i, 1863, 2, 1868) med allsidig lärdom skildrade
sin småländska hembygd, framträdde en
bestämd vetenskaplig strävan att komma till
klarhet om de metoder, med vilka folklivet i
äldre och nyare tid på ett fruktbart sätt kan
granskas. Denna arbetets särställning rubbas
inte av att en av huvudteserna snart visade
sig vara alldeles felaktig och grundade sig på
en missuppfattning av den folkliga litterära
traditionens sanningsvärde. Själva försöket
att skapa reda och ordning i ett motspänstigt
material var gjort med en sådan energi, att
Hyltén-Cavallius’ framställning för lång tid
blev den främsta inspirationskällan för den
vetenskapsgren, vars utveckling här i
korthet skall skildras.
Wärend och Wirdarne bär underrubriken
Ett försök i Svensk Ethnologi, och även genom
denna titel kom boken att bli
mönsterbildande för framtiden. Jag erinrar om att
folklivsforskningen i våra dagars Sverige som
universitetsdisciplin bär namnet Nordisk
etnologi till skillnad från ämnet Etnografi, som
berör de utomeuropeiska folkens
kulturutveckling. Ordet etnologi hade kommit i bruk
ett par årtionden tidigare och användes så
vitt man vet första gången 1842 av den
engelske vetenskapsmannen JamesCowlesPrichard.
Termen var sannolikt skapad i anslutning
till den tyska Ethnographie och ersatte
snarast denna. Man förstod därmed vetenskapen
om raser och folkslag, om deras förhållande
till varandra och deras fysiska och psykiska
olikheter. Den i svenskt språkbruk antydda
begränsningen i fråga om det geografiska
forskningsområdet var dock den gången
alldeles okänd, liksom den ännu torde vara det
i de anglosachsiska länderna. I den mån den
s. k. fysiska antropologien tog sikte på ett
jämförande studium, räknades även den till
etnologien. Samma år som Wärend och
Wir-darnes första del låg färdig, utgav Gustaf
Retzius här i Stockholm postumt en samling
av faderns, den betydande antropologen
Anders Retzius’ uppsatser under titeln
Etno-logische Schriften, trots att dessa uteslutande
äro av sist nämnda karaktär.
Att Hyltén-Cavallius kunde kalla sin
skildring för etnologisk sammanhänger inte
med att den var det i vår tids mening utan
därmed, att han verkligen ansåg sig lämna
bidrag till frågan om vår svenska rashistoria.
Hans åsikter på denna punkt voro inte nya
och det är inte svårt att se, hur han nära
ansluter sig till den lundensiske naturforskaren
Sven Nilssons berömda skildring
Skandinaviska Nordens Ur-invånare, som utkom 1838
■—43 och som i viss mån har spelat en mot
Wärend och Wirdarne svarande roll inom
fornforskningens historia. Vid sin
systematisering av det nordiska fornsaksbeståndet fann
Nilsson det nödvändigt att hänföra olika
typer av redskap och gravar till olika
folkslag, som successivt bebott landet.
Härvid anknöt redan han till folksägnernas värld
med dess tomtar och troll, dvärgar och
bergfolk. Det är på denna punkt som
Hyltén-Cavallius med ett långt rikare material går
vidare och tror sig i Värend kunna avläsa de
olika folkböljor, som föregått virdarnas
invandring. Han belyser näringsliv,
levnadsvanor, rättstillstånd och religion både hos de
äldre hypotetiska inbyggarna och hos de
egentliga virdarna under den nyare tidens
olika epoker.
Som religionshistoriker hyllade
Hyltén-Cavallius ännu den naturmytiska åskådning,
som vid mitten av 1800-talet var den helt
dominerande i Tyskland. Särskilt torde han
ha betraktat Jacob Grimm som sin lärofader.
Honom hade han också personligen
sammanträffat med i Stockholm redan 1844. Det är
emellertid inte otroligt att han vid utgivandet
av den andra delen av sitt arbete redan hun-
Föredrag vid Finska fornminnesföreningens sammankomst i Helsingfors den 12 april 1946.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
