Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk folklivsforskning. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk folklivsforskning
även åt sådana sedvänjor, som ej stodo i
samband med åkerbruket och
boskapskötseln. På ett tidigare stadium fängslades han
också mycket av mytologiska frågeställningar
och var sannolikt här påverkad av den svenska
skalden och mytforskaren Viktor Rydberg.
Men hans kunskaper och intressen sträckte
sig vida längre och han hann med att i en
liten skrift »Svenska folket och dess
levnadssätt, seder och forntro» (1902) ge en översikt
över hela ämnesområdet, som blev av mycket
stor betydelse för den följande utvecklingen
och som efter Hyltén-Cavallius’ Wärend och
Wirdarne väl får betraktas som den svenska
folklivsforskningens myndighetsförklaring. I
frågeställningar och skildringssätt är denna
skrift förvånande modern ännu i dag, om
också ett omfattande nytillkommet
forskningsmaterial har bidragit att nyansera
uppfattningen på många enskilda punkter och
fortsatta historiskt arkivaliska forskningar
givit stadga åt slutsatserna i den mån de
överhuvud taget visat sig bestå provet.
Hammarstedts betydelse ligger främst däri,
att han så tidigt klart förstod och med sådan
kraft hävdade, att den intensivt bedrivna
insamlingen av föremål måste kompletteras
med forskning och studier. Han blev
härigenom i hög grad den egentliga läraren för den
generation, som efter honom ägnade sig åt
inhemsk folklivsforskning. Men han blev så
småningom inte ensam. Jämte honom böra
nämnas den outtröttlige samlaren P. G.
Wistrand, som med sitt arbete Svenska
folkdräkter (1907) gav en första översikt över ett
sedermera flitigt odlat fält, Axel Nilsson,
som visserligen i tryck framlade endast ett
par smärre uppsatser, men som genom
systematiska och omfattande undersökningar
lade grunden till studierna av det folkliga
byggnadsskicket och särskilt den svenska
timmerarkitekturen, och Nils Keyland, en
forskare av mera amerikanskt snitt, som med
naturbarnets kongeniala blick förstod att
iakttaga och skildra invecklade teknologiska
processer och som dessutom ägnade ett
livslångt arbete åt forskningen av västra
Värmlands och de värmländska finnbygdernas
odling. Själv en ättling till finska inflyttare
hade han som student tagit sitt namn från
mödernet: Kailainen.
En särställning intar Nils Lithberg, som
under senare delen av 1910-talet framlade ett
flertal undersökningar, där han efter mönster
från arkeologien genom jämförande gransk-
ning utöver de nationella gränserna av vissa
grupper av föremål sökte vinna ny belysning
av den folkliga kulturutvecklingen. Särskilt
när det gällde föremål som samtidigt tjänat
som handelsvaror ha Lithbergs forskningar
lämnat flera vackra och bestående resultat.
Han ägde dessutom liksom Keyland en skarp
blick för konstruktiva egenheter och kunde
därför klart utskilja typerna och
sammanhangen mellan olika metoder och
förfaringssätt. Senare ägnade sig Lithberg främst åt
kalendariska forskningar, där han utförde
en banbrytande gärning, inte minst när det
gällde studiet av runstavsläran, denna
scien-tia populi, som han själv en gång sade, »en
folkets vetenskap av rent imponerande slag».
I detta sammanhang bör även nämnas
Martin P:son Nilsson, som vid sidan av sina
forskningar i antikens kulturhistoria har ägnat
mycken uppmärksamhet åt svensk
folktradition, främst på sedens och kalendaristikens
område. Hans översikt Årets folkliga fester
(1915, ny uppl. 1936) gav en första
sammanfattande skildring av detta ämnesområde och
framlägger många nya rön, genomlysta av
intuitiv kännedom om folkligt liv och tänkesätt.
Vid tiden för förra världskrigets utbrott
blevo museets fältarbeten på olika områden
ytterligare intensifierade och kommo nu även
att beröra andra och tidigare föga
uppmärksammade sidor av folklivet, sådana som
byorganisationen och de hävdvunna
samfundsbildningar av olika slag, som
kännetecknade den gamla bygdekulturen. Detta
sammanhängde med att till museet knöts en
ny kraft, Sigurd Erixon, som med stor
arbetsförmåga förenade organisatorisk talang och
djupgående vetenskapliga intressen. Han kom
också snart att framträda i skrift med egna
betydande undersökningar, till en början
främst inom de ovan anförda gebiten. I
denna sin tidigare forskning var Erixon starkt
beroende av tyska auktoriteter men förstod
att belysa teorierna med nytt och
intresseväckande svenskt material. Han tillämpar också
konsekvent ett historiskt betraktelsesätt på
utvecklingen, såsom inte minst kommer till
synes vid en jämförelse med Axel Nilsson,
som var benägen att tolka kulturföreteelserna
såsom självutvecklade och på sin höjd
beroende av den geografiska miljön.
Sigurd Erixons forskningar kommo
emellertid snart att utsträckas till nya stora
områden av den folkliga kulturen och lades här
till grund för monografier, som jämte det att
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
