Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F ilm kr önika
även i det hänseendet vara synnerligen
välväxt. Det var emellertid endast i början
man lade märke till hennes tafatta skorrning,
och det vittnar gott om hennes prestation i
övrigt. Bland de andra medverkande lade
man mest märke till Hilda Borgström som
handelsmans mor. Ett sådant förtjusande
lortigt gammalt ansikte som hon visade här,
får man annars bara se i ryska filmer.
Mellan rysk och västerländsk film har man
haft tämligen rika tillfällen att göra
jämförelser under den här säsongen, och en typisk
rysk produkt är Kejsarinnans tofflor, efter
Tjajkovskijs opera, där djävulen hjälper den
lantlige älskaren att hämta kejsarinnans
tofflor åt by skönheten. Det är en ovanlig
djävul, som inte är ondskefull med
västerländska djävlars målmedvetenhet. Detta
kunde tänkas bottna i alla bolsjevikers nonchalans
inför vördade religiösa symboler, men
djävulen i fråga är i själva verket en tokrolig
släkting till Lampans ande, och hela
filmoperan är ett stycke Tusen och en natt
bland snödrivor. Ryssarna har gjort
märkligare filmer än så, men denna är intressant
som exempel på rysk stilisering. De ryska
filmerna äro fyllda av små artisterier som
bygga upp stämning och här och var finner
man överdrifter både i fråga om människors
utseende och handlingssätt. Men det är endast
skenbart, som detta gör filmerna mera
verklighetsfrämmande .
Iakttag som jämförelse, hur västerländsk
film behandlar ett sagomotiv.
Hollywoodfilmen Aladdin har gjort den gamla Tusen
och en natt-sagan till ett showfilmupptåg.
Det har förresten blivit en mycket rolig och
praktfull färgfilm och särskilt nöje har man
av lampans ande, som man i showfilmernas
maner har gjort till en förtjusande ung kvinna.
Men man tar inte sagan på allvar, och man
rycks inte med av den. Filmen har övergivit
den realistiska berättartekniken utan att
därför ge någonting nytt eller suggerera fram
någon stämning.
Intresset för andar och spökerier har varit
påfallande stort i år, som det kanske alltid
är i slutet av grymma krig, men den här
gången öppnar spökerierna inga perspektiv
mot ett rikare andligt liv. Noel Cowards
spiritistiska trollkonst Min fru går igen är
ett utomordentligt roligt spex i färg. Coward
låter en halvgammal, fjollig »själisk» dam
anordna en spiritistisk seans hos en omgift
änkeman, spelad av Rex Harrison, som
förresten är en utomordentligt trevlig typ.
Genom någon fumlighet i sina
besvärjelsekonster råkar gumman emellertid
materialisera den stackars mannens första hustru,
så att han plötsligen finner sig leva i ett högst
komplicerat tvegifte med ty åtföljande
svartsjukeuppträden, och med eller utan kött
intresserar sig hans båda hustrur endast för
enkla erotiska angelägenheter. Den spökande
frun har kokett rödmålade naglar och vackert
rödmålad mun och är som vålnad betraktad
en prisnosig och emanciperad yngre släkting
till spöket på Canterville. Noel Cowards
filmer har förresten ofta ett starkt tycke av
Oscar Wilde, i varje fall något mera än man
kan säga om den senaste filminspelningen av
Dorian Grays porträtt. Nu borde naturligtvis
Oscar Wilde alltid spelas in i färg, och just i
de granna, karamellsöta färger, som tycks
ligga så bra till för färgfilmerna, men så när
som på ett litet avsnitt var denna film
inspelad utan färg, och även själva
berättartekniken var tämligen färglös och i avsaknad av
den Wildeska sprakande kvickheten. Dorian
Gray själv verkade dessutom att ha så
hjärtans tråkigt när han utövade sina laster.
Den tredje spökfilmen av något intresse är
Mirakelmannen, en bitvis ganska lustig film
om en avliden revyartist, som låter sin själ
ta boning i en annans kropp för att han ska
kunna uppträda i en revyshow. Allting i
film tycks numera hamna i revyshower. I
släkt med den genren var förresten Sportfest
i Moskva, en propaganda för
sovjetrepublikens ungdom, och dessa ungdomar voro så
förbluffande spänstiga, solbrända och friska,
som vi inte har sett sedan dagens paroll var
Kraft durch Freude. De väller, myllrar och
böljar in på Röda Torget, och detta världens
mest imponerande torg verkar ombyggt till
revyscen. Ungdomarna äro klädda i
baddräkter så färgstarka, att det skulle ha hedrat
vilken revypappa som helst. Eliten av Sovjets
ungdom dansar, gymnastiserar och kryper på
magen, och i triumf bär de jättebilder av
Stalin. Han själv, den litet trötte
generalissimus står på sin tribun stillsam och
outgrundligt leende med vit, purpurkantad
uniform. Med litet fantasi kan man skymta
lagerkransen på hans panna och höra lejonen
och de första kristna. Det var en utmärkt
praktfull förevisning.
En av de bästa showfilmerna var annars
Ziegfeld, Follies, som Fred Astaire fyllde
med sitt intelligenta bensprattel. Den var
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
