Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kring ett emigrantporträtt i Nationalmuseum. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C arl-Gustaf Thomasson
för oktober månad år 1795. Till yttermera
visso var ju detta samma år som Krafft
målade sitt porträtt av Saint-Priest och
månaden innan den sistnämnde lämnade
Sverige för lång tid framåt. Då det inte
kan föreligga något tvivel om
översättningens riktighet i detta fall —• dess version
bekräftas genom en sammanställning av
andra kända fakta — använder jag mig av
denna utan att konfrontera originalet.
Innan citatet meddelas är det mellertid
nödvändigt att förutskicka ett och annat.
De intriger hertiginnan Charlotta talar om
i dagboken hänföra sig till Gustaf IV
Adolfs beramade förlovning med prinsessan
Luise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin,
som eklaterades i november 1795 men bröts
nästa år. Makarna Saint-Priest verkade
energiskt för kejsarinnan Catharinas
älsklingsidé, som hon påstod Gustaf III ingivit
henne 1790, efter freden i Värälä, att
förmäla sin sondotter storfurstinnan
Aleksandra med den unge svenske konungen.
»Mörner och »Baron Mörner» är den
blivande riksståthållaren i Norge m. m. greve
Carl Mörner af Tuna — han blev greve
1800 — som vid denna tid, 1795, var 40
år gammal, överste och chef för Kalmar
regemente och vice guvernör hos den ännu
omyndige konungen, vars förtroende han i
hög grad ägde. »Ovannämnda händelse»
anspelar på att Mörner råkat i en mycket
tillfällig onåd hos det unga majestätet till
följd av lösmynthet i fråga om den
planerade mecklenburgska förlovningen. Det heter
i dagboken (5:99 f.):
Jag har ej på länge brytt mig om att i mina
brev vidröra de intriger, som alltjämt utspelas i
societeten, men till följd av ovannämnda händelse
måste jag nu uppehålla mig något vid detta ämne.
Baron Mörner var förälskad i friherrinnan Rålamb,
född von Düben, redan före hennes giftermål,
medan hon ännu var min hovfröken. Denna kurtis
fortsattes oförändrad, sedan hon gift sig med
hov-stallmästaren hos kungen baron Rålamb, en
ganska enfaldig karl, som, icke det ringaste
svartsjuk, lämnade henne full frihet. Ehuru hon alltid
behandlade honom väl, var hon road av kurtis
och gav elaka tungor anledning påstå, att Mörner
t. o. m. var hennes älskare, fastän kanske så ej
var förhållandet. Som friherrinnan Rålamb är
livlig, för en ledig konversation samt är ganska
beläst, samlas gärna kring henne en krets av
beundrare, vilka bringa henne sin hyllning. Jag vill
ej därmed hava sagt, att hon är verkligt
intagande, men hennes barnsligt näpna utseende och det
älskvärda sätt, hon har mot dem, hon vet sig
kunna behaga, gör henne ganska omtyckt. Enär
hon ju varit tjänstgörande hos mig, och jag därför
känner henne väl, anser jag mig kunna bedöma
henne tämligen riktigt.
Då Mörner alltså fortsatte att vara hennes
uppvaktande kavaljer och blev vän i huset, berättade
han naturligtvis för henne allt, han fick veta, och
förtroendet var antagligen ömsesidigt. Men hon
hade även en annan förtrogen, greve de St. Priest,
en förnäm emigrant, som förr spelat en roll i
Frankrike. I stor tacksamhetsskuld till kejsarinnan
av Ryssland, vilken han är helt och hållet
beroende av och varmt tillgiven, önskar han ingenting
högre än kunna härifrån giva henne alla
meddelanden, som möjligen äro av intresse. När dessa
båda herrar i friherrinnan Rålambs salong ofta
sammanträffade, blev det för den kvicke och
sluge St. Priest en lätt sak att locka ur Mörner
mycket, som var av vikt att få veta. Dessutom
lyckades säkerligen St. Priest även av henne
inhämta åtskilligt, som Mörner, blint förlitande sig
på sitt hjärtas dam, hade anförtrott henne. Alla
dessa nyheter gingo sedan till kejsarinnans
gunstling [greve Platon Zouboff], till vilken St. Priest
ofta skriver. Dessa hans brev öppnas här och
kopieras, innan de få gå vidare, och avskrifterna
lära bevisa, att han berättat om
giftermålsunderhandlingarna med Mecklenburg. I anledning härav
påskyndade regeringen dessa, iakttog än större
försiktighet och lyckades därför slutföra dem.
Den i citatet nämnda friherrinnan
Rålamb, född von Düben, är som man lätt
gissar ingen annan än grevinnan Clara
Bondes mor. Det är väl då inte för djärvt
att antaga, att det var till henne som greve
de Saint-Priest skänkte sitt porträtt, som
sedan ärvdes av hennes dotter Clara. När
den sistnämnda ärvde eller fick porträttet
av sin mor saknar ju större intresse, men
det kan nämnas att modern dog 1847 (fadern
hade dött 1826).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
