Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kring ett emigrantporträtt i Nationalmuseum. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring ett emigrantporträtt i Nationalmuseum
der voro ej av det revolutionerande slaget —
vilket ju skulle vara ägnat att förvåna —
och den gamle greve de Saint-Priest var
nog som många äldre herrar konservativ
inte minst i fråga om sin klädsel.
Evald Uggla anger i porträttkatalogen
till sitt nämnda arbete, att
Saint-Priest-duken var med på Konstakademiens
retrospektiva utställning 1898
(katalognummer 127) och följande år på Bukowskis
auktion. Därefter har han Nationalmuseum
som ägare, vilket det blev genom bankir
och fru John Håkanssons testamente 1919.
Testatorerna skulle alltså, om inga för
Uggla okända mellanled av ägare funnits,
ha förvärvat konstverket på auktionen hos
Bukowskis 1899. Denna ägde rum den 18
och 19 april, och Saint-Priestduken såldes
för 2.955 kr. (nr 7, Bukowskis katalog 121,
Nord. museet). Vem köparen var upplyser
katalogen tyvärr inte om, men troligen var
det som sagt den kände samlaren,
stadsmäklaren och bankiren John Håkansson.
Om honom och hans konstsamlande har
Karl Asplund mycket att berätta i
Bukowskis i fjol utkomna jubileumsskrift men
däremot ingenting om Saint-Priestduken.
Auktionen då den såldes nämnes över huvud ej
i texten, såvitt jag kunnat finna, och i den
avslutande förteckningen över Bukowskis
kataloger uppges katalog 121 redovisa
»Vapen, diverse»; först i raden bland ägare
eller f. d. ägare till de utbjudna föremålen
finner man emellertid där mycket riktigt
»framl. Grevinnan Clara Bonde, f. Rålamb».
Då det självfallet skulle ha sitt intresse
att veta, till vem Saint-Priest
ursprungligen förärade sitt konterfej, har jag gjort
efterforskningar härom. Först bör
emellertid inskjutas, att Saint-Priest för första
gången efter sin ankomst till Sverige på
sommaren 1791 lämnade landet på oviss
tid just 1795, närmare bestämt den 20
november detta år. Man har då skäl att
förmoda, att han velat ihågkomma någon
i Sverige med sitt porträtt innan han for.
Genom älskvärt tillmötesgående av
Konstakademiens bibliotekarie dr Arvid
Bæckström kunde det med hjälp av
utställningskatalogen 1898 konstateras, att
konstverket i fråga då tillhörde grevinnan
Clara Bonde. Hon var dotter till slutligen
en av rikets herrar, överhovstallmästaren
greve Clas Rålamb i hans tredje gifte med
friherrinnan Ulrica Eleonora von Düben.
Deras dotter Clara Rålamb gifte sig 1828
22-årig med sedermera hovmarskalken greve
Gustaf Ulf Bonde af Björnö, som var född
1807 och dog redan 1855. Makarna voro
barnlösa. Grevinnan Clara Bonde avled
först den 12 januari 1899, varefter
Saint-Priestduken hamnade hos Bukowskis.
Det spörsmålet uppställde sig då, vem
av de nämnda makarna Bonde som ärvt
porträttet, om det alltså kommit från den
bondeska eller den rålambska sidan, eller
om möjligen någon av dem förvärvat
detsamma. Dr Bæckström trodde detta skulle
bli »svårt att avgöra», och som det a priori
såg ut, med diverse möjligheter av ganska
vittsvävande natur att välja på, måste jag
ge honom rätt. Eftersom greve G. U. Bonde
1838 blev ägare till fideikommisset
Hörningsholm i Södermanland och makarna
sedan bosatte sig där, gjorde jag en förfrågan
angående porträttet hos den nuvarande
innehavaren av fideikommisset,
hovstall-mästaren greve Carl Bonde. Han upplyste
beredvilligt, att han dessvärre ej kände
till det omskrivna konstverkets historia,
men han förmodade, att det »kommit från
Hörningsholm med de inventarier grevinnan
Clara Bonde, född Rålamb, härifrån
medförde till Stockholm vid sin avflyttning».
Hon måste ju lämna Hörningsholm efter
makens död 1855, då det var fideikommiss.
Men så kom, som det någon gång händer,
slumpen till hjälp. Det troligen ganska säkra
svaret på frågan, till vem greve de
Saint-Priest skänkte sitt porträtt, var inte längre
borta än i Hedvig Elisabeth Charlottas
dagbok, närmare bestämt i furstinnans »brev»
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
