Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
hällets juridiske förmyndare (justitiarie kunde
vi kanske titulera honom med en äldre svensk
benämning på småstadsborgmästare). I
bas-klav domderar och snabblevererar han fram
det där för honom avsedda, således vokalt
menade temat. Han söker utröna
»dödsorsaken för» (det är åter den Törngrenska
översättningen som i fortsättningen endast
utmärkes med citationstecken) Grimes’ senaste,
vid seglats döde s. k. lärling; han skrupensar
upp Ellen Orford — en av our gentle jemales
om vilka Crabbe i annat sammanhang talade
— för att hon vid olyckstillfället hjälpte
»denna sorts karl»; men kommer inte till
klarhet i fallet. Hans salomoniska domslut
lyder på olyckshändelse, men en för den
anklagade så komprometterande att denne för
framtiden tillrådes se sig om efter hjälp av
en vuxen fiskare. Till en början betryckt
vädjande —• här ett kärnmotiv: liten sekund
uppåt, med tonvikt på senare tonen, följd av
molltersen nedåt —• vidgar han, marcato, sitt
intervall till den smärtbetonade lilla sexten.
Han gör detta inför den — i kanon —
insinuant mumlande och av sextondelssladdrande
trä ackompanjerade åhörarskaran: han vill
stå till svars inför en riktig domstol. Men se:
liksom hos en kommenterande antik kör rör
sig redan nu, ehuru det gäller en skäligen
misstänkt person, ett rättsmedvetande hos
åhörarna i båset: Fix the guilt.
Sedan publiken fösts bort av rättstjänaren
Hobson kvarstannar på scenen endast de två,
Peter och Ellen, till en början avlösande
varandra i ett oackompanjerat buret, småningom
kanonartat duettrecitativ: han i f-moll, till
en början pp, men senare forte och agitato,
återupprepande och förstärkande sin
klagande anklagelse (The truth . . . The pity . . .);
hon i det en halvton lägre, således mot
f-moll dissonerande, ljusare E-dur, sökande
lisa hans kval. Till sist förenas rösterna
unisont, pi-à lento e tranquillo, utan inbördes
tonal dissonans, men i kromatiskt ledbrutna
intervall innerligt betygande varandra
Your voice out of the pain
Is like a hand
That I can feel and know:
Here is a friend.
(Om Peter känner sig outlaw, fågelfri, är
han dock ännu inte så omtöcknad att han,
som sker på svenska, skulle fantisera: »av
dränkta vålnader gömt är icke glömt». Om
man inte vid läsning förstår en operatext,
blir den begripligare när den sjunges?)
Nu kommer ett första symfoniskt interlude,
mellanspel, som har funktion av operans
egentliga förspel. Bågar av höga,
dolcissi-mo uthållna toner i violiner och flöjter med
stiliserat kvittrande förslagsnoter som blir
allt fler — vågar man låta detta framkalla
hörselsynen av singlande sjöfågel? Dyningar
av högt stigande och fallande terser som
slickar stranden och drar sig tillbaka — denna
av den klangdominerande klarinettens
evolutioner framkallade bild blir ofrånkomlig. Och
vem hör inte havshävningen mellan de
väldigt vaggande sextackorden i heltonföljd?
Dylik av somliga förhånad hermeneutik —
som visserligen blott har relativt
berättigande -—- får sin i efterhand vunna
bekräftelse genom den visuella och auditiva scenen.
Mellanspelet visar sig kunna vara det ideala
natursceneriet (så olikt den sumpiga
flodmynningen i Crabbes egen dikt) till
dekorationen och sången när ridån går isär för första
aktens första stora seen (d. v. s. första
hälft). Vi ser där hus som vetter mot en
havsstrand med skeppsskrov och
vågbrytare. Och det är morgon före högvattnet,
det sjunges:
Oh hang at open doors the net, the cork
(»Häng dina. nät med flötena av kork»).
Den så aktbegynnande körtexten är det ena
av librettons två eller tre enda direkta citat
från Crabbe. Den till engelsk folkton
anknytande unisona kören, med sin ljust
inledande stora sext uppåt, kan kallas både
arbetssång och morgonpsalm, även om de
efter nattens fiske medtagna karlarnas
tankar i viss mån gå till den närbelägna
krogen och dess watery gin. Havet i stiltje, så
som det målades i mellanspelet,
ackompanjerar, om också ibland blott med saltstänkta
fragment, det med ovan citerade versrad
inledda, av kören dominerade avsnittet —■
kören i A-dur men havet obekymrat
sträckande på sig i a-moll — samtliga 138 takter
(även detta en Bachpåminnelse) förankrade
vid den gemensamma tonikan A som
orgelpunkt.
Under körscenen passar librettodiktare
och tondiktare på att fortsätta den i prologen
begynta presentationen av dramats
personager, samtidigt som en skara halvnakna pojkar
ser sin chans att simmande röra upp vattnet
mellan båtarna. Där har vi den glatt
toleranta »Auntie», i översättningen ■—■ varför
inte? — kallad för Moster, värdinnan på det
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
