Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims tedt
vid tillfälle som bordell fungerande
världshuset »Galten». I gärna pompöst
livsbejakande fanfarintervall lockar hon: Come in,
gentlemen, come in! Och hon har sina giocoso
uttryckta maximer: A man should have hobbies
to cheer his private life! Den förutnämnde
skepparen Balstrode — the favourite rentier
of the whole Borough (som han med en
formulering à la Falstaff Fakir karakteriseras
i en av textbokens scenanvisningar) spejar
genom kikaren mot den mörknande
horisonten, och barytonalt solenne utlåter han
sig, välkände sin tuggbuss: »Gud hej de
flöden» (d. v. s.: flodvattnet). Den metodistiske
svavelpredikanten-fiskaren Boles som väntar
naturens fuktiga straff för gin inmundigad
av krogkunderna gnisslar tenoralt den för
honom karakteristiska lilla sekunden.
»Apote-karen-kvacksalvaren» Keen, som har sin
bärgning särskilt på drogförsäljning och kan
kosta på sig att kasta mer än ett öga på
Mosters töser, låter i barytonläge höra sina
med ett robust samvete sjungna,
förnöjsamt punkterade rytmer. Någras sätt att
hälsa varandra »god morgon» blir också
porträtterande: den (av Crabbe, i annat
sammanhang, med särskild malice sedde)
popularitetssökande men intet vågande, lite
feminint tenorale pastorn, Rev. Horace Adams,
gör det i grazioso sig bugande intervall;
hälsningen blir mezzo-kraxande i munnen
på den 65-åriga änkan mrs Sedley,
samhällets skvallertant nr x som skymtade
redan i prologen; men »systerdöttrarnas» i
stämmor sjungna godmorgon svingar sig från
durtersen upp till en -—• hermeneutiskt att
döma — på tå knixande avklippt
sammanstötning av tonartens stora sekundintervall.
Lustigt nog kommer den kyrksamme
ämbetsmannen Swallow’s morgonhälsning som ett
av fagotter beledsagat baseko av pastorns.
Ankargrunden •— den långvariga
orgelpunkten -—■ ryckes undan när Peter utanför scenen
höres ropa på hjälp för sin båt. Han får
verkligen sådan av två män, skepparen och
apotekaren, som ger upphov till en tungt
barkarollartad ensemble där xylofonen
markerar det taktfasta vevandet av gångspelet.
Medan havssceneriet musikaliskt blir alltmer
stormhotande, berättar
apotekaren-kvacksalvaren att han i London skaffat Peter ett
nytt fattighusbarn. Men den från prologen
som rättsbetjänt ihågkomne hederlige Hobson
har inte lust att befatta sig med transporten
av ännu ett kolli — de som hörde operan
erinrar sig nog den effektuppsamlande
åkarens i vresigt basläge och liksom med tungt
snurrande hjul uttryckta vägran (»Jag far
var dag från krog till krog»).
Följer så den numera i livet ensamstående,
40-åriga missis Ellen Orfords
uppseendeväckande beslut att i Hobsons sällskap hämta
hem pojken. I hennes mun är lagd scenens
lyriska vilopunkt, ett andante con moto
(»Den ingen brist hos sig kan se må kasta
första sten»). Det är ett arioso av
Bachlik-nande uttrycksintensitet.
En drastisk episod är den då mrs Sedley,
bekymrad för sina förbrukade sömnpiller, av
apotekaren får det beskedet att hon måste
vänta på nya tills Hobson kommer tillbaka.
Så beroende av sitt laudanum är den gamla
damen att hon lovar invänta sin leverantör
på »Galten» ■— hon som aldrig förr i sitt liv
satt sin fot på en pub. En liten musikalisk
snabbkarikatyr på hennes egna bisarra
rytmer och intervall följer när Ned — apotekare
Keene kallas ofta med detta sitt förnamn —
uttalar sina farhågor för att »den kära gamlas»
myckna narkotika kommer att föra henne
till Bedlam, det londonska dårhuset vars
namn är en sällsam förvrängning av
Betlehem.
Så kommer äntligen den befarade stormen,
förebådad av ett förut hört, skärande
kvartackord (stor septima med ren kvart inuti).
Elementens raseri utlöser en oratorieartad
sats, en brett utförd allegrofuga i g-moll,
för sex soloröster, kör och orkester. Temat
intoneras av sjökaptenen på versparet:
Now the flood tide and seahorses
Will gallop over the eroded coast.
Som en epilog kommer det recitativiska,
ibland ariöst utsvällande, till stormmotiven
anknytande samtalet mellan sjökapten
Balstrode och Peter: han kantabelt välvillig
men också leggiero utfrågande (are you my
conscience ? — undrar den senare); denne
plågad av minnena av sina olycksaliga
seglatser men också, i en scherzando-sats (Vivace
i D-dur och 6/8-takt) höjande sig till vilt
galghumoristisk blick på penningbegäret och
skvalleraktigheten hos småstadsmänniskorna
som hånande kallar honom för drömmare.
Den av mer eller mindre förment eldiga
visioner besatte fiskaren som längtar att
finna en hamn hos Henne får i en avslutande
soloscen sista ordet.
Under mellanspelet (Presto agitato, i ess-
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
