Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från kungamördare till skandinavist. En utvecklingslinje i C. F. Ehrensvärd-Gyllembourgs liv efter landsförvisningen. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från kungamördare till skandinavist
övertygande efter fredsslutet på hösten;
och det må därför vara tillåtet att misstänka
djupare liggande politiska syften under
denna vädjan.
Gyllembourgs nästa försök att nå direkt
förbindelse med det forna hemlandet gjordes
kanske under inflytande av faktum, att
Ribbing fått besöka sin moder i Sverige
kring årsskiftet 1809—10. Trots det direkta
förbud att anhålla om rätt att få återkomma,
som på sin tid förknippats med livsstraffets
förvandling till landsförvisning, insände han
till statsministern — alltså tydligen
Engeström — en böneskrift om att få »den Dom
häfven, som i 18 års Tid tyngt» hans existens.
I den skäligen vidlyftiga framställningen,
dagtecknad i Köpenhamn den 22 maj 1810,
söker han övertyga om att han redan sonat
»sitt ungdoms felsteg», vilket lagt i den ena
vågskålen vägde lätt mot vad han ville lägga i
den andra, nämligen »driffjädrarna dertil, den
i det ögonblicket i Sverige rådande
Politiska tankesätt och partie kraft; erindran
om de personer som då utgjorde oppositionen
och den allmänna acktelse af hvilken de voro
i besittelse; den inflytelse dessas förtroende
borde hafva på en ung, varm menniska, som
hade lärt som skyldighet at visa sin tro med
sina gjerningar; om dertil än vidare lägges
de i 18 år genomgångna svårigheter; den 18
åriga conduite genom hvilken man änteligen
banat sig vägen til acktning, Acktade mäns
Vänskap och förtroende, til Vettenskapliga
Lagrar, och genom dessa til en excistens,
så månne denna sednare vägtskål icke til
mannaålderns fördel billigen kunde anses
opväga den förra.» Till slut anföres som ett
ytterligare motiv att hans existens i
Danmark var beroende av att domen upphävdes,
liksom också hans möjligheter att »draga
fruckten» av den aktning han där lyckats
tillkämpa sig. Utan att vilja i övrigt bestrida
värdet av Gyllembourgs synpunkter, torde
historikern emellertid ha rätt att erinra om
ytterligare ett betydelsefullt moment: det
utomordentliga intresse den svenska
tronföljdsfrågan under året tilldrog sig.
Egendomligt nog inträdde den i sitt mest
spännande skede blott sex dagar efter det
Gyllembourg avsänt sin ansökan: i och med den
nyss utkorade kronprinsen Karl Augusts
plötsliga död den 28 maj.
För trestatsskandinavismen följde nu en
kort högkonjunktur i samband med
valriksdagen i Örebro. Karl Augusts broder, hertig
Fredrik Kristian av Augustenborg,
konkurrerade om svenskarnas ynnest med sin svåger,
Frederik VI. Kungen gjorde vad han kunde
för att trygga sin ställning som den »Nordens
Fredrik» Gyllembourg i
»luftballongsdokumentet» hade talat så varmt för. Han
skickade till Sverige både officiella och hemliga
emissarier, och bland dem skulle vi säkert
funnit vår f. d. kungamördare om hans nyss
omnämnda ansökan hade bifallits. Nu fick
Gyllembourg nöja sig med att brevledes söka
påverka opinionen till Frederiks förmån.
Ett av hans i detta syfte skrivna brev finnes
bevarat i Kungl. Bibliotekets
autografsamling, i vilken för övrigt också skrivelsen till
Engeström ingår. Det är daterat den 10
augusti och ställt till en Munck af
Rosen-skjöld, uppenbarligen Eberhard Zakarias,
en nära släkting till Gyllembourgs ungdoms
älskade, Christina Maria v. Hermansson.
Han var då intendent för bad- och
brunnsinrättningarna i Hälsingborg, och ordalagen
hänvisa till tidigare koriespondens dem
emellan om den svenska tronföljdsfrågan.
Gyllembourg hade av Munck blivit
underrättad om den för Bernadotte gynnsamma
stämning, som just då börjat framträda, och
fann situationen bedrövlig. Han hade
visserligen i sin ungdom svärmat för »dessa
brava franska Marskalkar», men tyckte dock
att det vore »bra besynnerligt om en af dessa
Marskalk Stafvar skulle förbytas til en
Svensk Spira». Den forne rabulisten erinrar
rent av om den franska kandidatens katolska
religion och om Gustav Adolfs kamp för
lutherdomen. Men eftersom svenska folket
ej höll fast vid »sina oppinioner och
préju-géer», tycktes det å andra sidan blott fattas
»savoir faire hos Förenings Partiet för at
besegra de fördomar som man anser så
oöfvervinnerliga i hänsyn til en Förening som
gjer Norden alt hvad det felas». Rörande
Frederik VI: s ståndpunkt om vilken
Gyllembourg gjort sig underrättad, få vi veta, att
han bestämt motsatte sig Augustenborgs
upphöjelse, men »överlämnade alt annat val
åt svenska klokheten. När man är orimlig
på en sida — heter det vidare — händer
ofta at humeur blandar sig i spelet på den
andra. — Och på det sättet blir det
begripe-ligt om man häldre på Svenska Thronen
ser en Prins så nära lierad med sin intimaste
allierad [alltså Bernadotte] än man där ser
en undersåte, i synnerhet sedan man en gång
declarerat sig i den saken så som man gjort.»
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
