Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från kungamördare till skandinavist. En utvecklingslinje i C. F. Ehrensvärd-Gyllembourgs liv efter landsförvisningen. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno Les ch
Hela framställningen mynnar ut i den
retoriska frågan: »Kan annat än förening gifva
ljus åt denna mörka tafla?»
Brevet till Munck bekräftar sålunda, vad
Johanne Louise Heiberg har att berätta om
Gyllembourgs iver att bearbeta vänner och
släktingar i Sverige till kung Frederiks förmån.
Det synes även ge stöd åt hennes på
familjetradition grundade uppgift om den
ödesdigra verkan Bernadottes slutliga val någon
vecka senare kom att få för Gyllembourg
personligen: han var en bruten man, sedan
han nödgats gravlägga hoppet att vinna
upprättelse genom sin medverkan till de
nordiska ländernas enande. Än en gång fick
han dock tillfälle att göra sin stämma hörd
vid dryftningen av Nordens framtid. Det
skedde i samband med grundläggningen av
Norges nya statsrättsliga ställning efter
freden i Kiel 1814.
Sorenskriver Christian Magnus Falsen, som
jämte en ungdomsvän utarbetade en fullständig
norsk författning, fick mottaga en kortare
avhandling i vilken Gyllembourg kom med
iakttagelser och förslag rörande konstitutionen
för Norge (Den norske Riksforsamlings
Forhandlinger paa Eidswold, I, 2, 81
samtminnes-publikationen Eidswold). Enligt denna
framställning borde regeringsmakten icke vara
alltför inskränkt, men folkrepresentationen äga
lagstiftnings- och beskattningsrätt. Han
varnade särskilt för att uppställa Sveriges författning
som förebild: av alla fria författningar var den,
såsom grundad på aristokrati och
ämbets-välde, den sämsta. Därmed gav Gyllembourg
det norska självständighetspartiet på
Eidsvold en handräckning mot »svenskepartiet».
Han föreslog även att man skulle göra
»Dagen for Norges nye Skabelse til en national
Høitidsdag» och kan därför anses som en av
den 17 maj-traditionens grundläggare.
I vad mån Gyllembourgs program av 1814
bygger på skandinavistisk grund, kan i detta
nu icke avgöras: rörelsens dynastiska linje
har det åtminstone ingenting att göra med.
Så mycket tydligare framträder den gamla
oppositionella hållningen gentemot det
officiella Sverige. För övrigt finna vi vår syn på
Gyllembourgs politiska ståndpunkt från
sekelskiftet bekräftad genom hans förslag av 1814:
han tilldelar visserligen regeringen en
betydande roll vid statsviljans bildande, men
svärmar för en radikal ståndsutjämning.
Den våg av skandinavism, som under
följande årtionden gick fram över Norden — med
en första topp vid tiden för promotionen i
Lund 1829 -—■ fick Gyllembourg aldrig
uppleva. Redan 1815 hade han, endast
fyrtioåttaårig, ryckts bort från en tillvaro, som
han ansåg i stort sett förfelad. I våra dagar,
då den nordiska tanken åter skarpt
avtecknar sig mot en bakgrund av omvälvande
händelser, är det emellertid skäl att vid
letandet efter dess vittförgrenade rottrådar
också erinra sig hans bidrag till dess
förkovran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
