Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater 1945-46. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
som ett surrealistiskt världsdrama med frän
satir mot folk och regeringar. Men stycket är
mera revy än drama, mera »spektakel» än
handling, mera larm än tal och tankar. De
»långväga främlingarna» som kommo på
inspektion till jordklotet för att bedöma den
telluriska mänsklighetens existensberättigande
imponerade icke och gåvo icke det stöd för
en kosmisk fantasi som väl var meningen.
Silvervita overalls med blixtlås från ovan till
nedan äro visserligen uppseendeväckande men
anstå mera marknadsgycklare än
utomordentliga sändebud från en fjärran rymd.
Ministermötets deltagare voro roligt maskerade och
agerade bra i ett slags kasperstil, men vad
författaren givit dem att säga var måttligt roligt.
Av de nordiska styckena fick jag ej
tillfälle att se Hagar Olssons »Rövaren och
jungfrun», som försvann från scenen efter endast
några få representationer. Karl Ragnar
Gie-rows »Av hjärtans lust» roade i Göteborg
liksom i Stockholm utan andra anspråk än
att vara ett trevligt tidsfördriv.
Vilhelm Mobergs »Vår ofödde son» hade på
Stadsteatern sin uppmärksammade,
omsorgsfullt förberedda urpremiär. Regissören Knut
Ström och dekorationernas upphovsman Carl
Johan Ström hade haft framgång i sina
strävanden att skildra ett stycke lantligt Sverige.
Man kände igen sig i skolsalen och andades
majmorgonens luft, man gladde sig åt både
snälla och drulliga lantbarn, åt gubbar och
gummor. Abortmotivet är kanske alltför
aktuellt och uttröskat för att kunna ge stoff
till en befriad och befriande dramatisk dikt.
Författaren har enligt sitt eget uttalande i
programbladet velat låta skolflickan Malins
Maria framträda »från en översinnlig värld
såsom bärare av den kristna frälsningsidén».
Det kunde vara rörande, men gav just icke
auktoritet och kraft åt det kristna budskapet,
lika litet som fästmannens marxistiska
deklamationer förmå övertyga ens honom själv.
Det var synd om den sympatiska unga
lärarinnan med hennes ofödde son, som icke fick
födas. Ser man stycket som en
verklighets-bräddad skildring av vår tids svenska
lantbefolkning, dess uppträdande och tänkesätt,
framstår det som en god produkt av en
författare som vet vad han talar om, som sett
och kan få oss att se. Ingrid Borthen gav en
god bild av lärarinnan i hennes olika
situationer, Ture Turesson var så föga heroisk som
en ung fästman i hans ställning väl mestadels
blir. Den själssjuka flickan blev i Gertrud
Fridhs tolkning kvällens vackraste
upplevelse.
»Last but not least», gamle Will. Nu kom
omsider ett av de stora Shakespearedramerna:
»Othello». Är det ovänligt att säga att
tragedien sådan den gavs lämnade en förklaring
till att Stadsteatern tvekar att ta upp de stora
klassiska skådespelen? Det är ej lätt för en
teater med en av ekonomiska skäl så
begränsad uppsättning av skådespelare och
skådespelerskor att alltid ha tillgång till en för
rollen fullt lämpad Hamlet, Macbeth, Kung
Lear, en övertygande Oedipus, en Antonius,
en Julius Caesar, en Ofelia, en Lady Macbeth,
en Cordelia, en Antigone. Allra helst inom en
ensemble som är inställd på moderna
uppgifter. Man får ta vad man kan ha. För Othellos
roll hade man funnit herr Kolbjörn Knudsen
passande. Valet förklaras genom den virila
intensitet denne skådespelare röjer i sin
aktion liksom i sin typ. Men Othellos
grundkaraktär är ridderlig älskvärdhet, strålande
fantasi, icke brutal styrka. Här hade
skådespelaren, eller möjligen regien, begått det
misstaget att göra den venetianske generalen
till ett naturbarn, en till nöds civiliserad
neger. Morén hos Shakespeare är oriental med
en orientals värdighet och stil i uppträdandet.
Denna fadderskänk av naturen hade herr
Knudsen avstått från. Han blev därför mest
acceptabel vid slutet av stycket då olyckan
klätt av honom hans storhet och gjort honom
till en skugga av det som en gång var Othello.
Att skådespelaren gått med vördnad och
hängivenhet till uppgiften kunde väl skönjas.
Desdemona, Gertrud Fridh, var knappast den
högborna venetianska man ville möta på
Cyperns strand. Men även hon fann de rätta
tonfallen i sista akten då skuggorna börja
falla. Så grep dock till sist Shakespeares dikt,
man satt fängslad och lyssnade till dess sköna
ord, fylldes av dess renande smärta. Den
stora dramatikens vingar hade än en gång
susat över scenen och liksom vigt den till en
helgedom där det mänskliga ställes fram till
begrundan och andakt i sin ömklighet och
sin storhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
