Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av G u s t a f Hilleström
il.
v DRAMATENS svenska nyheter ha
två spelats på Studion, två på stora scenen.
För debuten svarade Einar Thorén, de övriga
författarna, Vilhelm Moberg, Karl Ragnar
Gierow och Ivan Oljelund, äro redan gamla
i gården.
Thoréns »Sånggudinnan» var en
bekantskap på mycket gott och litet ont; en ledig,
kultiverad dialog, inträngande psykologisk
analys men litet väl melodramatisk
tillspetsning av händelseförloppet. Fru Kreutz, en
f. d. aktris, nu charmant ägarinna till ett
bankruttmässigt gods, söker i
midsommarnattens berusning en erotisk partner. »La
nouvelle Julie» vill icke längre som
sånggudinna inta platsen på en piedestal för den unge
platoniskt förälskade pastorsadjunkten; hans
hustru drar honom dock i god tid ur spelet.
Officeren, en medelålders lebeman, föredrar
att själv vara anfallande part och drar sig
diskret undan. För kusinen-förvaltaren blir
hennes närmanden en så stark psykisk chock
efter år av fåfäng väntan att han misslyckas
som älskare. En äldre provinsialläkare utgår
som segrare i hanedansen och får den skönas
kropp och förmögenhet. Att kusinen sökt
ekonomiskt dra sin »Julie» vid näsan och
därtill gjort sin jungfru med barn få vi
dessutom veta i den ganska ledsamma andra
akten.
Karin Kavli behövde inte fabulera för att
fylla skådespelerskans konturer med kött
och blod och så mycket sex appeal att man
hade svårt att begripa sig på manfolkens
tvekan. Olof Widgren var svalt platonisk.
Dessutom underströk han utmärkt ett
hämmat konstnärsämnes valhänta plastik och
gester, det som för beundrande kvinnoögon
ter sig så genialiskt. Stig Järrel spände vader
även andligen, men hans typ är nu en gång
inte särskilt martialisk. Men att hans snöpliga
sorti efter förförelsescenen blev en
västgötaklimax rådde skådespelaren knappast för.
Holger Löwenadler hade den yttre typen
men inte det råbarkade innehållet. Hans
gymnasistmässiga hjälplöshet efter den miss-
lyckade herdestunden fick f. ö. en tragisk
accent, som man knappast sätter i samband
med ett råskinn. Som den segrande
medicinaren utvecklade Åke Claesson en sund
skepsis. Han var kemiskt fri från fantasi och
illusioner; en ypperlig illustration till författarens
på äldre fransk dramatik återgående filiströsa
moralism.
Vilhelm Mobergs »Vår ofödde son» är en
anklagelse mot ett av tidens värsta lyten
—-aborterna -—- och en plaidoyer för kvinnans
rätt att nå den livsfullkomning barnet
innebär för henne. Detta vare sig hon är gift eller
ej. Samhället erkänner numera det
berättigade i kravet och mycket har gjorts för att
hjälpa både den ogifta modern och hennes
barn. Fördomarna äro inte heller så
utpräglade som förr. Att de helt skola elimineras är
väl otänkbart i vår vrånga värld.
Lärarinnan Helena Andersson i en
småländsk socken väntar ett barn med sin
fästman och gör abort av feghet för att undvika
skvaller och förtal. Till följd av det ödesdigra
ingreppet är den unga lärarinnan dömd till
ofruktsamhet. Härmed sammanflätas
berättelsen om Malins Maria, en liten i anden fattig
flicka som, närd av helgonlegender och
lärarinnans personligt färgade redogörelse för
be-bådelsen, får för sig att hon, en ny jungfru
Maria, skall föda världen en frälsare.
Intuitivt har hon uppfattat brottet mot den ofödde
sonen och avslöjar detta samtidigt med att
hon högtidligen kungör sitt falska budskap
på förlovningsfesten för lärarinnan. Hon blir
till en visionär förkunnare, en inkarnation
av det livsbedrägeri den sterila kvinnan har
på sitt samvete.
Med Mobergs genuint småländska typer
får pjäsen karaktären av aktuellt
allmogedrama, även om huvudproblemet torde vara
mera brännande i storstäderna. Å andra sidan
blir väl pratet värre på isolerade orter om
någon flicka »råkar i olycka», varför
frestelserna att där göra abort äro större.
Moberg har utan tvivel en rik dramatisk
ådra och hantverket att skriva en levande
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
