Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
vånansvärt torra och fantasilösa. Icke ens
Lars-Erik Larssons musik förmådde ge
illusion av sagospel.
Olof Widgren gjorde vad han kunde för att
ge karaktär åt den unge älskogskranke
väpnaren. Att det blev mera av Gierow och
Molander än av folksagans unge hjälte rådde
han knappast för, då en sådan tolkning av
rollen var naturlig för honom. Anna Lindahl
som den av väpnaren enleverade borgfrun
hade då mer av fantasi och omedelbarhet.
Som den grymme riddaren Esbern var Lars
Hanson en magistral studie i monoman
sadism. Riddaren var nära släkt med den
skallige i Munks »Niels Ebbesen» och i den första
entrén tyckte man sig nästan känna igen en
otäckt levande karikatyr av regissören. Rollen
hade för övrigt inga mänskliga mått. Den var
snarast ännu en märklig illustration på
Gie-rows förkärlek för perverst färgad råhet och
ondska. Inga Tidblad var en luftig skogsande
bortom gott och ont, Rune Carlsten en
fascinerande filosofisk näck och Karin Kavli en
praktfull skogsfru, en fru Lusta i
skåneskogens villsamma mörker. Hugo Björne gjorde
ytterligare en konstnärligt fulländad variant
på temat knipslug bonde. Han sålde ved till
den sympatiske folksage-skam (Olof
Sandborg) och räddades genom den sista av sina
tre önskningar tillsammans med sin
betydligt klyftigare gumma till evig salighet.
Dramatens femte svenska program
omfattade Strindbergs »Påsk» i Rune Carlstens
kongeniala inscenering, med ungdomar samt
Gabriel Alw i elden. Som skolföreställning
gavs dessutom under hösten »Ung rätt» av
Sten Sternberg. Tillsammans med »Av
hjärtans lust» framförde alltså nationalscenen sju
svenska program under spelåret, vilket torde
vara rekord i teaterns historia.
Övrig teater har på några lysande
undantag när varit utan större konstnärligt värde.
Redan i inledningen berörde jag vad som
förekommit och ämnar nu inskränka mig till
korta omnämnanden av Tjechovs »Tre
systrar» — vid sidan av »Trettondagsafton»
säsongens mest charmfulla föreställning — och
»På tre man hand» av Jens Locher på Nya
teatern, Blancheteaterns framförande av
Ibsens »Gengångare» och »Kärlek i september»
av Jean Jacques Bernard,
Hälsingborgs-gäst-spelet på samma seen med Hedbergs »Rabies»
Lars Hanson som Karl XI.
Dramatiska Teatern.
samt Strindbergs »Brända tomten» på
Dramatikerstudion.
Tjechov-dramat hade regissör Branner
förmått ge just den rätta atmosfären av
borgerlig respektabilitet i begynnande förfall,
slavisk värme och oreda, musikaliteten och
ansvarslösheten i ett angenämt
laisser-aller-system. Tjechovs gestalter äro oss på en gång
så främmande och så välkända, typiska
representanter för sitt land, sitt stånd och sin tid
men ändå allmängiltiga. Med sitt evinnerliga,
men konstnärligt välberäknade prat äro de
självständiga stämmor i ett kontrapunktiskt
mästerstycke. Kring hela denna stämvävnad
skimra musikens över- och undertoner, detta
odefinierbara något i valören-stämningen,
som inte ligger i replikerna utan i gestalterna
själva. Denna inre verklighet måste lockas
fram av regissören för att en
Tjechov-föreställning skall leva. Det hade också i hög grad
lyckats Branner. Ensemblen hade blivit
konstnärligt sammansvetsad med
huvudpersonerna förenade i ett mäktigt
stämningsanslag. Att det överstigit hans krafter att även
inordna birollernas många tillfälliga gäster i
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
