Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Hilleström
ensemblen må vara honom förlåtet. Det
brast i en och annan detalj, men helheten hade
en charm, en musikalitet, som avväpnade och
fängslade både kritik och publik.
I den förtjusande systratrion glänste med
det starkaste konstnärliga skenet Gunn
Wåll-gren, som med Masja skapat en av sina hittills
mest fulländade scengestalter. Hon förstörde
inte en nyans av sin rikt facetterade roll.
Enbart hennes stumma spel, då den
svartklädda, spröda gestalten under den väldiga
blonda hårkronan avslöjade så mycket av sin
själs innersta, var en konstnärlig upplevelse.
Ebba Wrede stod henne inte långt efter.
Hennes stränga rasansikte och
återhållsamma men nobla plastik återspeglade en
dold lidelse, som endast glimtade fram i
hennes strävsamma vardagstillvaro, men som
förtätades och fick ett starkt personligt
uttryck kring problemet kärlek och död, de
enda tillfällen då Tjechovs personer verkligen
lyssna på varandra. Som en vacker kontrast
mot dessa mogna kvinnor stod Eva Hennings
ljusa omedvetna unga flicka.
Som Tusenbach, den baltiske baronen,
borde Sven Lindberg ha varit självskriven.
Istället gjorde han Kuligin, Masjas man, en
pedantisk, smått löjlig liten skolfux, till
föreställningens starkaste manliga prestation.
Utan att verka med annat än förfinade,
skarpslipade konstnärliga medel dominerade
han scenen. Styrkan i inlevelsen sprängde
aldrig rollens gränser men gav tillsammans
med den artistiska sansen och blygsamheten
en ädel måttfullhet åt gestalten.
Alla övriga smälte relativt väl in i
ensemblen, även om man inte hundraprocentigt
gillade deras insatser; Bengt Ekerots ängsligt
slaviske baron och Emy Albiins rörande
gamla trotjänarinna voro dock
utomordentliga prestationer.
En ung konstnär, Töre Bergh, debuterade
som dekorationsmålare. Trots det minimala
utrymmet hade han åstadkommit en
illusorisk djupverkan och både de traditionellt
betonade interiörerna, det modernistiska
vindsrummet och den finstämda parkbilden
underströko pjäsens anda av instängd
borgerlighet.
I en stad där konstnärlig kvalitet i
uppsättning och spel tillbörligt uppskattas,
isynnerhet om det är ett litterärt mästerverk som
ger anledningen, hade »Tre systrar» kunnat
givas hur länge som helst. I Stockholm måste
denna utomordentliga föreställning snart
lämna plats för Lochers »På tre man hand»
och med detta enkla lustspel fick teatern
istället sin största succés, som jag antar
klarar ekonomien en tid framåt.
Hasse Ekman bedårade här den kvinnliga
publiken med sin manliga charm. Jag måste
dock erkänna att jag har svårt att uppskatta
hans nyansfattiga, kallhamrade spel. Som
skådespelare är han både grov och ytlig, om
man inte ser på honom med betagna
kvinnoögon. Den snarare sexuella än amorösa
atmosfären kring honom friar emellertid till
publiken, främst den kvinnliga, och hans
popularitet lär vara enorm. Hans försök att tränga
ut sin manlige motspelare, Sven Lindberg,
som remplacerat Bengt Ekerot, resulterade
dock i klart misslyckande. Även Lindberg
har nämligen maskulin charm, därtill är han
den större skådespelaren och förlitar sig inte
på ett snarfagert yttre. — Gunn Wållgren
och Eva Henning, följda av en rad
efterträ-derskor, voro förtjusande både som hustrur
och älskarinnor till den vidlyftige Hasse
Ekman.
Redan i förhandsreklamen sade Harry
Roeck-Hansen ifrån att »Gengångare» endast
skulle spelas några få gånger. Då den
efterföljande pjäsen föll, måste emellertid
Ibsen-dramat åter tagas upp och den konstnärliga
framgången resulterade glädjande nog även i
publiksuccés.
Det är märkligt vilken stark verkan Ibsens
logiskt uppbyggda dramatiska konstruktioner
fortfarande ha. En gång voro de bomber i det
stora undermineringsarbete, som föregick det
första världskriget. Då försvunno de
samhälls-brister Ibsen predikat korståg emot, i den
mån de icke ständigt finnas och måste finnas i
samlevnaden människor emellan. Att
»Gengångare» förmår fängsla en modern publik
beror inte enbart på styckets höga
dramatiska kvalitet utan också och kanske mest på
att aktualiteten fortfarande är lika stor.
Givetvis inte den felaktiga skildringen av
sjukdomsförloppet, som för sextio år sedan
upprörde den borgerliga publiken, utan den
allmänna och enskilda förljugenheten. Vissa
konventionella samhällslögner äro outrotliga
hur starkt samhällets medlemmar tidvis än
beröras av dem. De växla i någon mån med
de härskande partierna men äro i sak
konstanta. För den enskilde gäller det nu såväl
som då att finna en syntes mellan det
personliga frihetskravet och anpassningen efter ge-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
