Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
mensamma moraliska normer. Anpassningen
får med naturnödvändighet karaktären av
livslögn.
Fru Alving är på visst sätt ärlig -— mot sig
själv och i uppgörelsen med pastor Manders —
men tjänar ett oärligt syfte, då hon försöker
upprätthålla skenet av rätt och idealism efter
den avlidne kammarherren, i verkligheten en
libertin och rucklare. Och även en obetydlig
lögn har enligt Ibsen de mest ödesdigra
följder. Det fåfänga i hennes strävan exemplifieras
i sonens nedärvda sjukdom, syfilis, som ändar
med paralysie générale. Fru Alving har
således förfuskat icke endast sitt eget utan även
sonens liv av social hänsynsfullhet och
skuggrädsla.
Vore fru Alving så rätlinigt enkel och frankt
öppen, som Esther Roeck-Hansen gjorde
henne, är hennes beteende oförklarligt. Det
måste finnas mer av irrationella drifter i
denna komplicerade kvinna. Men även om
fru Roeck-Hansens tolkning inte täckte
hela gestalten imponerade den som
konsekvent och genomtänkt och gavs med fin
återhållsamhet och karaktärsskärpa. Bäst
var hon i samspelet med pastor Manders men
även i scenerna med sonen utvecklade hon
en sval moderlighet och återhållen bitterhet
inför sin slutgiltiga livsbankrutt.
Hilding Gavle gjorde pastor Manders till en
barnsligt omedveten martyr för en med
modersmjölken insupen konventionell oärlighet.
Han trodde, denne svage drömmare, på
rättfärdigheten i sin sak och svek inte sig själv
då han i frestelsens ögonblick alltför gärna
gick udenom. En av de måttfullaste och mest
nobla prestationer denne problematiske
skådespelare överraskat med.
Claes Thelander gav redan från början
Osvald stämpeln av degenererad överklass.
Han var sympatisk både i sin melankoli och
sina anfall av livshunger. Det var skickligt
att så helt få åskådarna att acceptera
sjukdomsbilden. Det sista anfallet blev
därigenom en given sak och kom publiken att
förbise den onaturliga konstruktionen.
Gunnar Olsson gjorde som snickare
Engstrand en strålande karikatyr på den
borgerliga förljugenheten. Med sina bocksprång,
sitt hala lismande sätt och sin inställsamt
oljiga röst var han nästan skam själv, en
drastisk satyrspelsfigur i tragedins periferi.
Den stämma regissör Roeck-Hansen haft
svårast att inordna i samklangen var Ingrid
Backlin som Regine. Hennes vulgaritet ver-
Fot. Riwkin.
Tre systrar. Eva H ennings, Ebba
Wrede, Gunn Wallgren.
Nya teatern.
kade nog äkta, men de psykolçgiska
valörerna försummades för en viss teatralisk
schablon.
I Jean-Jacques Bernards utsökta »Vår i
september» (oegentlig försvenskning av »Le
Printemps des autres») hade Ester
Roeck-Hansen en önskeroll, där hon presterade ett
så lysande spel att man förvånades över
dagskritikens och publikens kallsinnighet.
Naturligtvis är Bernards erotiska
individualpsykologi i viss mån föråldrad, men icke desto
mindre en förfinad exponent av det tidiga
20-talets försök med »tystnadens teater», där
replikernas arabesker och nyckfulla pauser
äro byggstenarna. Då gällde det att registrera
de tusen brännpunkterna i individens
fin-förgrenade kärleksliv, nu bör man visa upp
den kollektiva brunsten i så kraftiga färger
som möjligt. Att Bernards raffinerade
pastellfärger inte längre finna någon resonans
är därför inte att förvåna sig över.
Handlingen är klassiskt enkel. Madame
Clarisse beger sig till Stresa för att i
kontemplation återuppleva och glömma en otrogen
älskare. En ung man anmäler sig som friare,
dock inte till henne själv utan till den unga
dottern. Resultat: giftermål och en
förtärande brånad från svärmoderns sida för
mågen.
Arvet från Racine är tydligt i denna sub-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
