Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Hilleström
som blivit följden av Martin Lamms
epokgörande forskningsresultat ifråga om
Strindbergs dramatik.
I år har Olof Molander tyvärr inte satt upp
någon Strindbergs-pjäs på nationalscenen. I
stället har inte bara stockholmspubliken utan
hela landet genom en riksteaterturné kunnat
beundra hans mästerskap i en utomordentlig
föreställning av »Brända tomten» i
Dramatikerstudions egid.
Att Molander valt »Brända tomten»
förefaller kanske egendomligt. Av kammarspelen
gör just detta sceniska experiment jämte
»Svarta handsken» det svagaste intrycket,
och då Falck gav det på Intima teatern 1907
blev det närmast fiasko och upplevde endast
några få uppföranden. Nu är dock resonansen
och inställningen en annan.
Stycket, som då var alldeles nyskrivet, är
ett dubbelbottnat sceniskt drömspel, där
enkla vardagshandlingar och realistiska
detaljer flyta över till ett overkligt plan och
erhålla fantastiska proportioner. Att
skoma-karrealismen i den dåtida naturalistiska
scenkonsten icke kunde göra rättvisa åt ett verk
av »Brända tomtens» karaktär är inte svårt
att inse.
Rent tekniskt står »Brända tomten» i
nära samband med den tystnadens teater,
framförallt representerad av Maurice
Maeterlinck, som denna tid utövade ett mycket
starkt inflytande på Strindberg. Replikerna,
tidigare skarpladdade och fräsande som
pisksnärtar, äro nu ofta dröjande, och
uttrycksfulla pauser föreskrivas titt och tätt.
Tystnaden får komma till tals. Spänningen stegras
härigenom ibland till det olidliga. Sin högsta
böjd når detta maner i den makabra supén i
»Spöksonaten», skriven omedelbart efter
»Brända tomten».
Enligt August Falck ligger pjäsens
ursprung däri att en eldsvåda härjat den
malmgård vid Norrtullsgatan, där Strindberg
bott i två repriser och där han sedan träffat
Siri von Essen. Tillsammans med Falck
gjorde författaren en februarimorgon 1907
en promenad till brandplatsen. Synintrycken
— husruinen, högar av utburna möbler och
annan bråte, äppelträdet, vars blom drivits
fram av hettan — satte Strindbergs fantasi i
rörelse och gåvo första impulsen till »Brända
tomten». Mycket är dock omtolkat och
tilldiktat, då Strindberg låter främlingen som
sitt alter ego återvända till sitt brunna
barndomshem, som han lämnat trettio år tidigare.
Genom eldsvådan ha husets hemligheter
blottats, de dubbla murarna, mellan vilka
smuggelgods gömdes, ebenholtsbordet, som
nu visar sig vara av färgad lönn; humbugen,
oärligheten, den skenbara anständigheten
äro nu fullkomligt avslöjade för Främlingen.
Stoffet är ypperligt för ett stort anlagt
symbolistiskt drama, men Strindberg vore
inte Strindberg, om han underlåtit att själv
uppträda på arenan. Främlingen är identisk
med Tjänstekvinnans son och står inte fri
framför det halvt utplånade
barndomshemmet. Ägaren-mordbrännaren är hans bror,
studenten hans foregivne oäkta son,
kröger-skan hans gamla barnjungfru etc. Alla höra
ihop, sammantvinnade av elände och brott,
allt går igen, människoöden äro endast
inslag i den stora världsväven.
Efter de två äktenskapens prövningar och
infernotidens luftring tycker Strindberg sig
ha genomskådat all uselhet och tar sig själv
rätten att spela allmän åklagare. Hans
självkänsla är enorm: »Jag har sett livet från alla
väderstreck och punkter, uppifrån och
nerifrån, men alltid som om det varit satt i seen
för mig särskilt», säger Främlingen.
Fortsättningen går man inte lika gärna med på:
»Därigenom har jag slutligen försonat mig
med en del av det förflutna, och kommit att
urskulda andras och egnas s. k. fel.» Andras
fel är Främlingen knappast blind för. Han är
en nitisk men hätsk domare, som letar sig
djupt in i människornas innersta och
rannsakar hjärtan och njurar. Han njuter av att
avslöja all ruttenhet och skam. Ingen håller
måttet, alla äro lika usla. »Man skulle kunna
lägga ett rep om halsen på hela släktet, om
man ville vara rättvis, men det vill man inte.»
Och till denna inre skröplighet kommer en
yttre. Inte för inte var Strindberg i många
stycken en känslig estetisk natur: »Det är ett
rysligt släkte, fula, svettiga, stinkande; orent
linne, smutsiga strumpor med hål på,
kylknölar, liktornar, usch.»
Främlingen utsäger visserligen inte domen
(»Skulden kvittas, målet avskrives, saken
kan icke utredas, parterna avträda . . .»),
men detta envisa rotande efter skuld säger
mycket mer än en fällande dom. Åskådaren
kan inte komma till något annat resultat än
det författaren velat åstadkomma,
framställningen av omgivningen som idel
forfalskare och brottslingar. Men i ljuset av
Strindbergs egen natur ta vi också ställning
till Främlingen. Vi kan inte undgå att fasci-
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
