Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
neras av hans strindbergska rättshaveri. Men
är den skenbart förföljde i våra ögon så
mycket mera sympatisk än det övriga patrasket?
Det är just ingen försonande slöja av humor
och förståelse Strindberg drar vare sig över
det brunna husets invånare eller över deras
vedersakare.
Som en underton dallrar Främlingens
känslor för en förgången värld, barndomens
och ungdomsårens. Med en blandning av
förälskelse och äckel måste han återvända
dit. Det är något som hos Strindberg aldrig
upphör att värka, detta barndomskomplex.
Åter och åter vända tankarna tillbaka och
dröja vid det. Ständigt måste han vädra
skenbara och verkliga oförrätter och lidanden
i det disharmoniska barndomshemmet.
Men främlingen är inte bara en pilgrim
som återvänder till sitt förödda barndomshem
och lägger en krans på dess ruiner istället för
på föräldrarnas grav på den närbelägna
kyrkogården, inte bara Strindberg, som för att
exemplifiera alltings nära samband och
makternas dunkla spel kedjar ihop sig och sitt
förflutna med vålnaderna kring ruinen. Det
hela är också allmängiltigt och får härigenom
en dubbel aspekt. Vad är det brunna
barndomshemmet annat än symbolen av vår
tillvaro? Dess kolnade rester äro våra
krossade illusioner, borta för evigt. Då vi lagt ned
kransen, måste vi vidare. »Ut i världen igen,
vandrare.»
Olof Molander betonade med skärpa i sina
insceneringar på Dramaten
verklighetsbakgrunden i »Drömspelet» och »Spöksonaten»,
i förra fallet med groteskt förvridna
proportioner, i det senare med en etnografisk
detalj-riktighet. Även i »Brända tomten» har han
med tillhjälp av Otte Skölds utsökta
scenbilder skapat en stark illusion av Strindbergs
Stockholm. Gestalterna äro som klippta ur
någon skämttidning från anno dazumal,
studenten i sin vita mössa och urvuxna röck,
den supige lik-kusken, den slarvige
trädgårdsmästaren, som gnäller och sparar och lånar ut
sina fattiga slantar, krogvärdinnan i en
obeskrivlig grönaktig klänning, som doftar lump
på långt håll, och en rufsig peruk, ett
veritabelt lusbo.
I studenten och det unga paret har
Strindberg velat ge en bild av sig själv och sin
ungdomliga idealism, hos studenten tragiskt
färgad. Inga Landgré och Ernst Wellton voro
både unga och vackra, oskrivna blad,
kontraster mot styckets övriga hatande och
hatade människor. I dubbelporträttet av
Strindberg, studenten och Främlingen,
lyckades Willy Peters knappast få fram den av
författaren åsyftade bitterljuva
ungdomligheten, medan Hugo Björne med lätt
Strind-bergs-mask gjorde en prestation av oerhört
stark verkan. Man hade en känsla av att denne
soignerade gentleman var den övermänniska
Strindberg velat göra sin dubbelgångare till,
en man skyhögt över de människor han
avslöjar. Skadeglädjen, ondskan, självbeundran
hade Björne tonat ned. Kvar stod en
skarpsynt men mild iakttagare, ironisk men
förstående och förlåtande. En utomordentlig
rollskapelse men inte den Främling
Strindberg tecknat. I all sin uppblåsta
kälkborger-lighet, ömkliga egenkärlek och feghet var
Carl Ström honom en värdig broder. Även
han hade skapat en gestalt, som man sent
kommer att glömma. Att räkna upp de övriga
skådespelarna vore att räkna upp lika många
ypperliga prestationer.
I övrigt hade Dramatikerstudions
föreställningar i år inte samma höga litterära standard
som tidigare, naturligtvis med undantag av
Nordahl Griegs »Barrabas», som jag tyvärr
var förhindrad att se. ■—• En intressant
företeelse var vidare Per Axel Branners
Gruppteater, där unga skådespelarämnen fingo
försöka sig på så maktpåliggande saker som
»Over evne» av Björnstjerne Björnson och
»Syndafloden» av Henning Berger.
Den gångna säsongen har inte varit något
märkesår inom svensk teater för
huvudstadens vidkommande. Repertoaren har varit
ganska omväxlande, särskilt under våren,
men några betydande utländska nyheter ha
inte kommit fram med undantag av Sartres
två dramer och Tennessee Williams
»Glas-menageriet». Inom svensk dramatik är
upptäckten och framförandet av Olle Hedbergs
»Rabies» en händelse liksom »Brända
tomtens» seconda primavera.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
