Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
mannen att kritiklöst acceptera gängse
värdesättningar. Han var det så mycket
mindre, som de i detta fall utgjorde ett
hinder för hans egen verksamhet.
Under sin långa frånvaro hade Snellman
befästs i den kritiska syn på förhållandena i
fosterlandet som han tidigare vunnit. Han
var övertygad om nödvändigheten av ett
radikalt reformarbete på politikens och
kulturens alla områden. Kejsarordet om
Finlands upphöjelse bland nationernas
antal måste bli verklighet. Finland måste
bli en nation i ordets fullaste mening, en
självständig, på egen grund stående
nationell enhet. Det är förutsättningen för allt
vidare reformarbete, det är — med
Snell-mans egna ord — »det enda nödvändiga».
Ty ingen bildning är möjlig utan rotfäste i
nationens liv, ingen nationell bildning är
möjlig på ett annat språk än nationens
eget, som ensamt uttrycker nationalandan.
Tillämpat på Finland innebär detta, att
den klyfta de historiska förhållandena grävt
mellan den högre bildningen och nationens
flertal måste utplånas. Både den
svensktalande överklassen och den svenska
allmogen i Finland måste bli finska till språk
och sinnelag. Det svenska språket, den
svenska litteraturen ha intet verkligt
existensberättigande och ingen framtid i
Finland; de tillhöra en utländsk nation. Varje
svenskt ord i Finland är bortkastat.
Denna dödsdom över svenskheten i
Finland syntes samtiden så mycket
oåter-kalleligare, som den baserade sig på de då
allmänt gällande romantiskt-idealistiska
teorierna om nation och språk, sådana de
—• för att taga ett berömt exempel —
formulerats av Fichte i hans Reden an die
deutsche Nation och i Finland förkunnats
av Arwidsson. Snellman möttes därför
inte heller av något starkare principiellt
motstånd. De flesta av hans samtida
omfattade hans grundsatser, om de än ryggade
tillbaka för konsekvenserna.
För en dylik förkunnelse måste Rune-
bergs dikt framstå som en irriterande
motsägelse, ett obekvämt faktum, som det
gällde att till varje pris röja ur vägen. Ty
dess blotta existens äventyrade ju hela
den Snellmanska nationalitetsteorien och
därmed ■— som han såg det — själva
förutsättningen för det nationella reformarbetet.
Intet under således om Snellman med alla
medel söker undergräva den — i hans ögon
usurperade — ställning som nationalskald
Runeberg kommit att intaga i det
allmänna medvetandet. Under några år för
Snellman —- i Saima och i de första
årgångarna av Litteraturbladet — en
regelrätt kampanj mot Runeberg.
Snellman söker inte förringa Runebergs
storhet som författare, han erkänner den
villigt och uppriktigt. Men — Runeberg
är ingen nationell författare. Huru skulle
han kunna vara det, då han skriver på ett
främmande språk? »Svenskt språk, svensk
nationalitet tillhöra en utländsk nation
som med rätta tillägnar sig dem som sin
tillhörighet. I beundransvärda svenska dikter
protesterar ännu Runeberg mot denna
utsaga. Det är glädjande att denna protest
är så skön; men dess skönhet fritager den
icke från dess bestämmelse att vara den
sista.» Runeberg är, menar Snellman, en
svensk diktare och hans verk tillhöra
Sveriges nationallitteratur.
Det enda nationella Runeberg möjligen
skrivit är Elgskyttarne, som över huvud är
det mest nationella Finland äger på svenskt
tungomål. Snellman skyndar att tillägga:
»Detta enda undantag verkar likväl intet,
då frågan gäller hela Finlands litteratur.»
Och även om man i andra av Runebergs
verk kunde finna en nationell finsk prägel,
även om man medgåve att en finlandssvensk
författare kan ge uttryck åt den finska
nationalandan — ett medgivande som
Snellman, inkonsekvent nog, ibland synes
böjd att göra — även då fyller Runeberg
inte, och kan inte fylla, de krav man måste
ställa på en nationalskald.
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
