Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalskalden och nationalfilosofen
Tag t. ex. »Vårt land». Snellman ställer
denna dikt estetiskt synnerligen högt:
»Sången är fulländat skön. Kritiken torde
icke i den kunna upptäcka ett fel.» Men är
den en nationalsång på samma sätt som
»Rule, Britannia»? Ger den uttryck åt ett
levande, utvecklat nationalmedvetande?
Svaret kan blott bli ett. Det är inte
Runebergs fel, att det är så. Det finska folket
har inte ännu nått den grad av historisk
mognad som fordras för att skapa en
nationalsång och en nationallitteratur. Den
fosterlandskänsla som framträder i »Vårt
land» och i Runebergs diktning över huvud
är snarare en primitiv bundenhet vid
hemjorden, en »längtan till torvan» än
patriotismen hos ett kulturfolk.
Att Runeberg det oaktat uppfattas och
hyllas »såsom nationell skald», det beror
enligt Snellman på hans kända varma
fosterlandskärlek, som får de även eljest
nationellt föga vakna läsarna att glömma
diktaren för fosterlandsvännen och inbillar
dem att de i Runebergs verk ha en
nationallitteratur: en ödesdiger illusion som inte
nog kan bekämpas.
Så mynnar Snellmans kritik av
Runebergs dikt ut i ett underkännande av dess
nationella halt, ett förnekande av dess
hemortsrätt i Finland. Ja, den framstår
rentav som en fara för den nationella
väckelsen, såtillvida som den befäster
illusionerna om att Finland redan vore en nation i
ordets fulla innebörd.
Men Snellman var inte endast den
nationelle reformatorn. Hans nationalistiska
förkunnelse var blott den ena sidan —
avigsidan vore man frestad att säga — av hans
reformprogram över huvud. Finland skulle
bli en nation, för att kunna bli en
kulturnation! Ty blott en verkligt nationell
bildning är en sant allmänsklig bildning.
»Genom nationalitet till humanitet» —• det är
Snellmans liksom över huvud tidens lösen.
Den unge Snellman är i politiskt, socialt,
kulturellt och religiöst avseende liberal, ja
radikal. Intet ligger honom mera fjärran än
den nationalistiska konservatism som
senare så ofta förkunnats i hans namn. Han
vill öppna fönstren mot Europa, han vill
reformera ståt och samhälle, kyrka och
skola. De andliga strömningarna ute i
Europa ha gjort det starkaste intryck på
honom, och sina närmaste meningsfränder
finner han bland samtida radikala tyska
författare, kritiker och tänkare i »Det unga
Tyskland» eller bland
upplysningsfilosoferna. Att väcka andarna som sova — det
är vad han vill.
Häri låg i för sig intet som kunde
föranleda en konflikt med Runeberg. Men
saken förändrade sig, när Snellman av sitt
kulturprogram drevs att ställa krav på
diktaren som Runeberg varken kunde eller
ville efterkomma. I den märkliga
inledningen till sin kritik av Kung Fjalar —
ett för kännedomen om Snellmans
inställning till Runeberg avgörande aktstycke,
som hittills egendomligt nog förbisetts -—
har Snellman utförligt framlagt sin
ståndpunkt.
Han nöjer sig inte med att kräva att
dikten skall vara nationell. Den skall
också vara aktuell. Diktaren måste inte
endast vara ett barn av sitt land, han bör
också vara ett barn av sin tid. Han får inte
stå likgiltigt på sidan om den; hans plikt
är att i sitt verk upptaga och behandla
dess strävanden och tankar, och
därigenom, kunna vi tilllägga, föra dem vidare.
En generation före Georg Brandes kräver
Snellman — i överensstämmelse med många
av sina samtida —• att diktaren skall sätta
problem under debatt. Visserligen i en
något annan anda än Brandes. Inte för
ro skull hade Snellman gått i den
idealistiska estetikens skola, och han inskärper
att skalden inte får inskränka sig till att
avspegla »tidens oro och strider», utan att
han bör visa dem försonade — genom
humor eller tragik. Men aktualitetskravet
står fast och den diktare som ej uppfyller
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
