Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
fyller Sägnerna från den första till den
sista hade ingalunda hänfört Snellman, när
han mött den i »Vårt land». Lika litet
kunde han påstå att Fänrik Ståls Sägner
skulle innehålla någon dryftning av tidens
aktuella frågor, än mindre något försök till
deras lösning. Principiellt sett fanns det
ingen anledning till att Snellman skulle
jäva sin väl motiverade forkastelse av
Runebergs diktning.
Att så likväl blev fallet, det beror synes
mig inte på några utom-estetiska
omständigheter, utan enbart på det intryck
Runebergs dikt gjort på Snellman. Han hade ju
alltid varit mottaglig för dess konstnärliga
skönheter. Ända hittills hade han av olika
skäl om jag så får säga förhärdat sitt
hjärta mot den. Men det kom en stund,
när han inte längre kunde det. Den
tillsynes ogenomträngliga mur teorier och
principer bildat störtade. Att det just var
Fänrik Ståls Sägner som kom att betyda
vändpunkten, det visar visserligen att
patriotismen spelat en förmedlande roll.
Men det avgörande har varit den estetiska
upplevelsen, det är den som fått Snellman
att ge sig på nåd och onåd. Att han, den
store teoretikern och principryttaren, som
icke skydde att våldföra sig på
verkligheten, i beundran och vördnad böjde sig
för en skald vars verk stred mot några av
hans djupaste övertygelser och fastaste
grundsatser, det är ett av de vältaligaste
vittnesbörden om den stora diktens makt
över sinnena.
Det hade inte varit likt Snellman att
erkänna sitt nederlag ens inför sig själv.
Om han också numera i Runeberg såg
Finlands nationalskald, så var det, hävdade
han, emedan dennes diktning istället för
att som tidigare »besjunga naturen och
kärleken, familjens och det stilla borgerliga
livets skiftande — — växlingar», nu
gestaltade »detta folks historiska liv, dess
känslor och intressen såsom en nations och
dess ur dessa framgångna bragder och
öden». Runeberg, förklarade han, »har själv
genomlevat denna övergång hos finska
folket från medvetandet om blott dess
egendomliga natur, dess moar och dess tusen
sjöar, till dess gryende medvetande om sig
såsom nation, såsom ett folk i historien;
och vi veta var och en, vilken mäktig länk
hans dikt varit och är i denna övergång».
Runeberg som Finlands nationalskald,
som aktiv faktor i det finska folkets
utveckling till en nation —• det är alltså
Snellmans nyvunna insikt, den som
hädanefter präglar alla hans uttalanden, från
de obetydligaste notiser till det tal som
han höll, när han nedlade ständernas
krans vid Runebergs grav och vari han
uttryckte sin slutgiltiga uppfattning om
skalden.
Det har sagts att detta tal är det
mäktigaste som någonsin hållits i Finland.
Det är i varje fall förvisso det skönaste som
någonsin hållits till Runebergs ära. I korta,
knappa, oförglömliga ord tolkade
Snellman nationens känslor för den skald som
visat att den ägde ett folk och ett land
värda att älskas och beundras och som
gett den ett ideal att se upp till och följa.
På det finska folkets vägnar uttalade han
dess tacksamhet »för vad Johan Ludvig
Runeberg i livet för detsamma varit, ännu
efter döden är och genom all tidernas
växling skall förbliva». Han slutade: »Släkten
efter släkten, vilka dessa sånger fröjdat,
lärt, förädlat, skola vallfärda till graven,
även de med hjärtan fulla av tacksamhet.
Såsom vi skola de lämna den, sägande:
Vårda, fädernejord, famna ömt stoftet av
din store son; ett dyrbarare förtroddes aldrig
åt din vård!»
Med dessa ord har Snellman, som Yrjö
Hirn framhållit, uttalat lösenordet för vad
vi i högsta mening beteckna som
Rune-bergkult: hyllningen av diktarens
personlighet och verk, övertygelsen om deras
förblivande betydelse för nationens liv. Det
var som vi sett icke utan svårighet Snell-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
