Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalskalden och nationalfilosof en
den då rådande idealistiska filosofien. Den
individens underkastelse under och
uppgående i det allmänna väsendet som utgör
grundtanken i Runebergs livssyn står
mycket nära den oändlighetsmystik som bildar
kärnan i Snellmans och Hegels
världsåskådning. Men om grunden också är
gemensam, blir deras uppfattning av dikten
nog så olika. För Runeberg är dikten —
liksom kulturen över huvud — en
organism, man kunde säga en naturföreteelse,
som långsamt växer fram och mognar.
Den är en skapelse av instinkt och
inspiration, inte av medvetande och förnuft —
som för Snellman. Därför ställer Runeberg
— i bjärt motsats till Snellman — den
antika dikten och folksången, där denna
instinktmässiga naturbundenhet klart
framträder, över senare mera reflekterade och
avsiktliga litteraturer. Och därför måste
han avvisa alla uppmaningar att dikta efter
program, att medvetet dryfta tidens frågor.
Den realistiska problemdiktning i dramats
eller romanens form Snellman efterlyste
varken kunde eller ville Runeberg ge.
Klyftan mellan Runeberg och Snellman
syntes oöverstiglig. Ingendera kunde vara
okunnig härom. Snellman hade uttalat sin
åsikt med hela den hänsynslösa
uppriktighet som städse utmärkte honom.
Runeberg hade visserligen inte tagit ställning
härtill i offentligheten —■ hans inlägg i
striden om Kung Fjalar gällde inte dessa
principfrågor — men Snellman kunde
naturligtvis inte vara okunnig om, var han hade
honom. Det hedrar i lika måtto båda att
denna oenighet inte rubbade deras
vänskap, att de förblevo vänner, ehuru
Snellman förhöll sig avvisande till Runebergs
dikt och Runeberg ansåg Snellman vara
en misslyckad kritiker.
I längden skulle denna motsättning
kanhända likväl lett till en brytning. Men den
blev inte långvarig. Från att ha betraktat
Runebergs diktning med kritiska, för att
inte säga fientliga blickar, ändrar Snell-
man plötsligt ton och blir en av dess
ivrigaste anhängare och förfäktare.
Det är Fänrik Ståls Sägner som
åstadkommit omvändelsen. I sin anmälan av
denna diktsamling ger Snellman för första
gången uttryck åt en personlig gripenhet,
en oförbehållsam beundran, som kulminerar
i orden att den vars öga förblir torrt vid
läsningen av Döbelns samtal med N:o
Femton Stolt, »han förtjänar icke att äga
ett fäderneland med en skald sådan som
Runeberg». Det är starka ord i den mans
mun som ännu för ett år sedan —■ i fråga
om »Vårt land» —• frånkänt Runebergs dikt
egentlig nationell prägel.
Varpå beror denna förändring? Snellman
hade inte frångått sina krav på diktningens
nationella och aktuella syfte. Han
fortsatte att verka för sitt stora politiska och
kulturella program. Och det hade, som
vi sett, ingen plats för en skald sådan som
Runeberg. Ligger förklaringen i att det är
Runeberg som förändrat sig? Snellman,
som inte kunde blunda för motsatsen
mellan sin forna och sin nuvarande
ståndpunkt, sökte göra detta troligt. Runeberg
hade, menade han, nu tillfredsställt de
krav på en tidsenligare dikt han,
Snellman, ställt. Med Fänrik Ståls Sägner hade
han äntligen gett det nationella och
aktuella diktverk tiden behövde.
Det är inte möjligt att ge Snellman rätt.
Även om man bortser från den avgörande
omständigheten att Runeberg förblev sitt
svenska modersmål trogen, så har
patriotismen i Fänrik Ståls Sägner ett helt
annat kynne än den exklusiva och
agres-siva patriotism Snellman förkunnade.
Visserligen låg motivet närmare i tiden än
t. ex. motivet i Kung Fjalar. Men
Snellman, som daterade Finlands tillvaro såsom
nation från Borgå lantdag och som
förklarade 1808—09 års kämpar för goda svenska
patrioter, borde inte ha känt sig tilltalad
av ett förhärligande av detta krigs bragder.
Och den fosterlandskärlek som förvisso
4-7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
