Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En fransk kulturgärning. École française d'Athènes fyller etthundra år. Av Natan Valmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Natan V al mi n
sällan saknade den franska esprit, som ett
sådant hus kunde väntas bjuda på, eller
den kamratanda, som gemensamma
intressen och en allmän trivsel måste
medföra. Helt visst är den, som nedskriver dessa
rader, icke ensam om att minnas livet i
École som den kanske lyckligaste tid, han
upplevat.
Givetvis har det arkeologiska och
forn-forskande arbetet utgjort skolans
huvudsakliga uppgift, och en hastig översikt
över vad som utförts under detta sekel
torde visa, att uppgifterna både varit
många och krävande och utgjort en
betydande insats i Greklands utforskande.
Men det är icke möjligt att till fullo skatta
den kulturgärning, som École française
d’Athénes utfört och fortfarande utför,
om man bortser från dess mera
allmänkulturella påverkan på kolleger och med
ett ord hela den grekiska huvudstaden och
den athenska ungdom, som ständigt om
än utan pretentioner utströmmat därifrån.
Samarbetet med både de grekiska och
övriga kollegerna har alltid varit idealiskt,
och jag tager förvisso icke fel, om jag
tillskriver mina franska vänner äran av
att efter det förra kriget hava brutit isen
och åstadkommit bättre relationer mellan
dem och deras tyska f. d. fiender där nere.
Allt vad »galliskt» heter, har ett gammalt
och stabilt rykte i Grekland, och den
grekiska ungdomen har länge och gärna sökt
kontakt med stipendiaterna i École. Sedan
1905 förmedlas denna kontakt till ett större
antal genom det Institut supérieur d’études
françaises, där eleverna få undervisning
och examineras efter fordringarna för fransk
studentexamen. Med ett ord, École française
d’Athénes är en kulturinstitution av samma
försynta men effektiva slag, som man
träffar jorden runt, där fransk vetenskap, konst,
industri eller katolicism, i form av kloster
eller uppfostringsanstalter, upprätthåller
traditionen och svarar för nationens gamla
renommé.
Jag har redan nämnt en rad män, vilkas
pioniärarbete på den klassiska arkeologiens
område för alla tider och forskande folk
utgör den »klassiska» inledningen till och
förutsättningen för vår tids fortsatta
arbete. École fortsätter denna förtruppens
marsch genom en lång räcka föreståndare
och medlemmar. Många av dem höra till
den internationella kulturhistoriens store
och ha haft säte i den kanske mest lysande
församling av lärde, som historien känner,
den franska akademien. Det är en
vansklig uppgift att avgöra, vem eller vilka av
skolans tio hittillsvarande direktörer, som
förtjäna att nämnas framför de andra.
Kanske har man rätt att på grund av de
väldiga uppgifter, som under deras ledning
påbörjats och helt eller delvis slutförts,
särskilt nämna Théodore Homolle, M.
Holleaux och Gustave Fougères, vilka
hade att bära ansvaret för och ledningen
av skolans tvenne största
grävningsföretag, de i Delfi och på ön Delos.
Som redan antytts, hade franska forskare
redan före skolans tillkomst gjort
inledande och sonderande arbeten inom
praktiskt taget hela det grekiska kulturområdet.
De första decennierna användes till
utnyttjande av de iakttagelser, som dessa
pioniärer hade gjort. Medan Beulé utförde
sina sonderingar i uppgången till
Akropolis och bl. a. upptäckte den romerska s. k.
Beulé-porten, kunde Heuzey redan 1860
publicera sitt arbete över Olympos-berget
och Akarnanien i västra Grekland och
följande år börja en vittomfattande
utforskning av Macedonien och hela
Nord-Grekland. Samtidigt igångsattes under
medverkan av den franska skolan i Rom och
under ledning av G. Perrot och Guillaume
arbeten i Galatien och Bithynien. Bland
resultaten av dessa forskningar kan nämnas
två så utomordentligt betydande resultat
som kejsar Augustus’ självbiografi
(Monu-mentum Ancyranum) och
klippskulpturerna i Boghaz-Köi, där med tiden det
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
