Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
säger en gammal skomakare, en skärgårdens
filosof. Fisket slog fel år efter år, äppelträden
frös bort. Ovänner fanns det många bland
grannarna. Men när allt var förlorat, blev de
medbröder i olyckan. För dessa människor,
som i grund och botten är ganska j ordbundna,
har hembygden först i avskedets ögonblick
förvandlats till ett paradis, drypande av
honung och skimrande av dagg.
Om den rent folkliga fantasien arbetar på
detta sätt, hur skall då inte en stor diktares
skaparkraft drivas till blomning av allt som
han en gång mist i yttre eller inre mening!
Det är detta vi kan iakttaga, när vi ser
Mörnes diktning i ett vidsträckt
fågelperspektiv alltsedan debutboken »Rytm och rim» ända
till novellsamlingen med det betydelsefulla
namnet »Det förlorade landet». I en av de
vackraste dikterna i »Vandringen och vägen»
hyllade Mörne sin längtan:
du, som bredde skimmer över verket,
som den molniga aftonens solglimt
låter ljuset falla
på en fattig åkerfåra.
Denna längtan är inspirationen själv, den
makt, som stiger upp ur nöd och brist och
suger sin växtkraft ur det som begravts i
åkermullen. Diktaren vann åter sitt förlorade
land i formen av ett fantasins strålande rike,
öster om solen och väster om månen. Detta
land var hans verkliga hemland, det kunde
ingen erövrare taga ifrån honom. I sin sista
novellsamling frammanade Mörne det för
vår syn med fulla styrkan av sin ädla
svenska stilkonst.
I sin roman Solnedgång ställer Olof
Enckell upp mot varandra två
mänskotyper: den mediterande, gamle doktor Thomas
Argillander, som dyrkar naturens idyller och
social tolerans och som tvekar och tvivlar
inför allt —• obs! tvivlarnamnet Thomas -—
och dennes sonson Johan, en ung fanatisk
»folkdemokrat», vars lust att gripa in i
händelsernas gång inte ännu slocknat bort i
eftertankens kranka blekhet. Denna
generationsmotsättning är en motsättning mellan
en döende borgerlig liberalism, som
framförallt räknat med individer av skiftande art,
och en social radikalism, som ser
tusenårsriket förverkligat i ett samhälle byggt på en
statsstyrd planhushållning. Men Olof Enckells
roman har inte bara en social aspekt. Som en
underström genom framställningen går
diktarens längtan efter konstnärlig frihet och
hans fruktan för att det isolerade
elfenbenstorn han behöver för sitt skapandes skull
kommer att raseras av de politiska stormarna.
Det är en reflex av det personliga problem,
som framträder i så många av Enckells verk:
hur han själv skall kunna förena aktivitet
med sin kontemplativa läggning, kraften att
handla med inblicken i tillvarons
komplicerade natur.
Doktor Argillanders typ är inte ny i den
finlandssvenska litteraturen. Han är en
frände till Sven Ingelet i Mikael Lybecks
»Breven till Cecilia», till berättaren i Gustav
Alms »Höstdagar» och till Klas Sebastian,
huvudpersonen i samma författares »Patrons
juljakt». Ännu närmare står han Jacob
Casimir i Runar Schildts »Häxskogen» och
arkivtjänstemannen i samme författares »Sinande
källor». Det finns över porträttet av doktor
Argillander samma höstliga, fint förtonande
lyriska impressionism som i Schildts »Sinande
källor». Enckell fångar stämningar och
nyanser med stor konstnärlig träffsäkerhet och
ger den böjda gammalmansgestalten en
skimrande kontur av ett öde vigt åt undergången.
Skildringen av doktor Argillander bäres upp
av en litterär tradition, präglad av den
illusionsfria klarsynen hos en språklig
minoritet, som småningom sett sina positioner ryckas
alltmera tillbaka och därför ser också mot
framtiden fri från illusioner.
Men när Enckell sedan övergår till att
skildra den självsäkre sonsonen,
samhällsreformatorn, verkar det som om en annan
författare tagit hand om boken. Framställningen
blir schablonmässig både innehållsligt och
formellt sett. De ideer, som Johan Argillander
gör sig till tolk för, är hämtade ur ett lager
av gamla klicheer; partipressens slagord stiger
i luften som tomma pappersdrakar. Stilen är
torr och död och saknar varje personlig ton.
Författaren visar sig då och då själv på scenen
och kommenterar i en teaterviskning det
bedrövliga skådespelet — det hade man
föreställt sig redan vara ett övervunnet stadium
utanför veckomagasinen. »Solnedgång»
innehåller många vändningar av följande art, det
är denna gång fråga om Johans övergivna
fästmö:
Här borde vi lämna Anna. Ty varför skulle vi
önska se henne förnedra sig ännu djupare? Men då vi
engång följt henne till den avlägsna friluftsparken,
är vi också skyldiga att ledsaga henne tillbaka till
staden. Vi är blott tvungna att beväpna oss med
tålamod.
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
