Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Olof Enckell ger — med allt skäl förresten
—- sin sympati åt Argillanders fina
gammal-manstyp. Det finns endast antipati för de
övriga figurerna i berättelsen. En rent
objektiv mänskoskildring, omfattande både »onda»
och »goda» under solen, ligger inte för Enckells
subjektiva naturell. Därför faller också senare
delen av hans nya bok platt till marken. Det
är skada; början är så briljant gjord att man
när man läst de första sidorna väntar sig
ett verk av alldeles ovanligt hög kvalitet.
Th. Warburtons lyrik står i nära samband
med tendenser inom modern anglosaxisk
diktning. Om hans intima kännedom av denna
litteratur vittnade ju redan det utmärkta
arbete om T. S. Eliot och James Joyce, som
han publicerade på 1944; till detta fogar sig
en senaste år utkommen samling förträffliga
tolkningar av modern engelsk och amerikansk
lyrik, Mitt i ett krig. Den värdefullaste delen
av Warburtons produktion är nog t. v. de
verk, genom vilka han förmedlat vår publiks
bekantskap med de nya anglosaxiska diktarna.
Men också hans egen lyrik förtjänar
uppmärksamhet och erkännande. Bland de yngsta
finlandssvenska författare är han kanske den
som lovar mest för framtiden.
År 1945 har Warburton utgett en samling
originaldikter Bröd av lera.
Warburton känner sig som en föga
omedelbar, ironisk åskådare på den stora
världsteatern. Han är en individualist, som ser på
de mänskliga marionetternas spel, medveten
om att han inte hör till församlingen —■ till
fårahjorden, skulle han väl själv säga. Han
ger sin andliga situation i följande korta
dikt:
I dag är vinden stark och ljum
och markens ångor piskar
den över oss som rör oss stelt
i vårt akvarium.
I rostet surrar vindens bas
en sång för döva fiskar.
Jag simmar i mitt trånga rum
och nosar på dess glas.
Vid sidan av en intensiv förnimmelse av
isolering är dödskänslan fast rotad i det
undermedvetna hos Warburton.
Karakteristisk i detta sammanhang är dikten »Dröm».
De fantasibilder som den nyckfulla drömmen
alstrar är underliga ocli bisarra och synes i
första ögonkastet inte höra ihop rent
för-nuftsmässigt sett. Men den känslo- och
associationsvärld, som bär upp dem, är djupt
meningsfull. Alla dessa bilder är symboler
för döden och förintelsen: månen är sedan
urgamla tider en dödssymbol; i ryttaren som
rider förbi anar vi dödens ryttare; bakom
roddbåten, som glider undan i ett obestämt
fjärran, skymtar Karons färja; hustruns
ansikte förvandlas åter till en vit urtavla,
symbolen för tidens flykt och för
förgängligheten.
Just därför att Warburton står på avstånd
kan han se humbugen, egoismen och
grymheten bakom alla de vackert utsirade
fasaderna. Han är en sanningssökare, som finner
att allt är stoft och intet. Han är en hånfull
kritiker av allt patriotiskt och chauvinistiskt
frasmakeri.
I ett avsnitt i boken, »Krigsöversikt», ger
Warburton en bild av en verklighet av blod
och svett och tårar. Där rymmes de fallnas
död och de sårades lidanden,
fredsbanketternas oratoriska utsvävningar och
koncentrationslägrens namnlösa fasor. Han fullföljer
sin egen linje i sin översättning av Bert
Brechts »Legenden om den döde soldaten»,
där militarismens pomp och ståt framträder i
en grellt makaber belysning till
ackompanjemang av disharmonisk jazzmusik.
Framförallt fäster man sig dock vid den stora dikten
»Torso med blint huvud», som inspirerats av en
tidningsnotis om en blind, arm- och benlös
invalid från 1918, som överlevat också det
andra världskriget. Dikten gestaltar sig till
en svidande anklagelse: den arme invaliden
växer till en symbol; han lever evigt därför
att han är hela mänsklighetens blinda
samvete:
Se på honom länge,
se pä honom om du kan,
han är ditt blinda samvete
och därför lever han.
Warburton vill ruska om läsaren och väcka
honom till medvetande om de ohyggliga
realiteterna, dolda bakom de korta kalla
tidningsnotiser, som var och en av oss slukar
varje morgon som andligt tilltugg till
morgonmålet. Hans diktning vill vara varning och
väckelse, en krigsöversikt med större
suggestiv kraft än den som vardagsjournalistiken
består sig med.
Solveig vox Schoultz’ nya diktsamling
Eko av ett rop inledes med några dikter
inspirerade av en situation, som i all sin varT
daglighet, också den, gömmer på krigets trå-
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
