Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Presse 1926, med anledning av
Wienpremiären. Han hörde dem själv fällas av maestron
vid sitt sista sammanträffande med honom
på ett romerskt kafé. »Så kom — fortsätter
Korngold — den rörande lilla Liü in i
libretton, hon som, liksom hennes japanska kusin
Butterfly, offermodigt dör för sin kärlek.»
Ja, denna i operan nyinförda kvinnogestalt
rörde musikerns hjärta, så som han ju en
gång sade sig vilja bli rörd. Varför har
slavinnan ömt vårdat den likaledes ur exil till
Peking anlände tartariske kungen Timur? Jo,
denne har visat sig vara far till II principe
ignoto, såsom Kalaf ända mot slutet av tredje
och sista aktens huvudtablå i textboken,
mystiskt namnbeslöjande, kallas. Varför har
hon vårdat fadern?
Perchè un di, nella Reggia, m’hai sorriso!
(Därför att du en dag, i slottet, log mot mig!)
Du, det är prinsen, »che non sorride piü»
(»som ej mera ler»), han som i operan totalt
förgäter fadern och hans följeslagerska så
snart han en bit in i första akten förgapat sig
i den i en vision framträdande
prinsförgörer-skan. Även om man vid Liüs öde, stillsamt
suckande med Ellen Orford i »Peter Grimes»,
kan göra reflektionen how near life is to
torture, vänder väl mången i sista akten
plötsligt bort ögonen. Vänder bort dem när Liü
på prinsessans önskan rått torteras för att
förråda namnet på Den okände. (Sedan denne
med glans har löst de förelagda gåtorna har
han ju själv, dock utan den hos Gozzi och
Schiller dramatiskt motiverande intrigen, gett
henne denna gåta att själv lösa.) Och när den
sadistiska damen med ett spö slår i ansiktet
en soldat med vilkens undanryckta dolk
Liü räddat sig undan den annalkande
jättelike bödeln Pu-Tin-Pa (på vår operascen 198
cm lång, enligt en bildunderskrift) -—■ nej . . .
Nu till Turandot själv. Schillers var —
plats för skratt — bl. a. en föregångerska till
kvinnofrigörelse:
Ich bin nicht grausam. Frei nur will ich leben.
Ich sehe durch ganz Asien das Weib
Erniedrigt und zum Sklavenjoch verdammt
Und rächen will ich mein beleidigtes Geschlecht
An diesem stolzen Männervolke, dem
Kein anderer Vorzug vor dem zärtern Weibe
Als rohe Stärke ward.
Den »himmelens dotter», den »Turandot den
rena» Puccini fick av sina librettister var en
hysterica vilkens mannaförakt beror på en
förbrytelse som för ett eller annat tusen år
sedan begicks mot en hennes anmoder.
»Cosa umana non sono» (»mänsklig är jag
inte») — så kväder den ideologiskt hatande
kvinnan själv. Den hieratiska, statuariska
och dessemellan tigrinneliknande hjältinnan
är inte sådan som Puccini sade sig önska sina
kvinnofigurer. Det är så dags när hon i
slutduetten säger sig från första stund ha känt
»il brivido fatale di questo male supremo»
(»ödesrysningen av detta högsta onda»). Det
borde i texten tidigare ha yppats att hon
besvarade Prinsens passion.
Dessutom visar hon sig — enligt Korngolds
förmenande — som en blåstrumpa i sin
gåt-diktning. (Jämför t. ex. Schillers sista gåta
vars lösenord, »plogen», får en aktuellt
verkande lovprisning!)
Någon »tragikomisk» saga blev Turandot
inte i Puccinis version. Tragik förhärskar,
med ess-moll som den oftast anslagna
tonarten. Det komiska, representerat av de tre
hovmännen-ministrarna, får ofta en ruskig
tillsats genom deras grymhetsfantasier. Men
vilken musik! I vilken magnifik brokad
skimrar inte den musikaliska dräkten,
särskilt i de stora körscenerna och i den till
förvridet grinande kineserier bidragande
orkestern. Puccini hade inte väl bestämt sig för
att komponera libretton förrän han —
berättar Fraccaroli — i Bagni di Lucca sökte upp
en baron som hade sin villa full av kinesisk
preciösa. Från en speldosa som han lånade
med sig hem klingade bl. a. kejsarhymnen som
skulle hälsa Turandot. Från hela världen
skickades honom autentisk kinesisk musik av
alla sorter. British Museum gick så långt att
den lånade ut åt honom sin enda existerande
codex av dylik primitiv tonkonst.
Naturligtvis måste komponisten ofta måla med »de
fem naturliga tonerna» som den i operan
av prästerna anropade Chuang-tsi (se
Karlgren, »Från Kinas tankevärld») höll styvt på.
Den pentatoniska skalan (som läsaren
erhåller genom att på pianot anslå blott de
svarta tangenterna) har Puccini naturligtvis
avvunnit nya artistiska moment, men den
hör, liksom heltonskalan, till de föga
individualiserande, snart förbrukade
uttrycksmedlen. Och när de tre hovmännen går på med
detta — genom sina terssprång lätt
igenkännliga — skalsystem kan de inte undgå att ibland
framkalla här lite fatala minnen av operetter
som »Mikadon» och »Geishan».
Puccini använder väl också »de sex
stäm-piptonerna» som den nyss omnämnde »filo-
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
