Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resa genom Skaftafellssýsla på Island. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Hallberg
hela Lönbygden. Ordet lön betyder f. ö. just
»lagun», »strandsjö». I ortnamnet Papös lever
minnet av de irländska eremiter (isl. papar),
som vid tiden för nordmännens ankomst
befann sig i landet men flyttade därifrån
för att slippa hedningarnas sällskap. Vi
gick på jakt efter de av ortens befolkning
s. k. Papatættir, d. v. s. stenrester av
byggnader, som förmodats tillhöra paperna. Vår
rekognosering lämnade emellertid ett ur
vetenskaplig synpunkt magert resultat. Annat
var heller inte att vänta, eftersom vår vän
arkeologen — med nödiga verktyg försedd —
inte ingick i expeditionen. Vi kunde i alla
fall beundra platsens natur, den skrovliga
kretsen av fjäll — fjallahringurinn säger
islänningen — med det solbegjutna havet
nedanför. Sannerligen, om något bör detta
ha varit ett passande sällskap för en eremit.
Jag såg också, hur professor Einar i denna
omgivning insöp inspiration för den uppsats
om de iriska gudsmännen som han sedermera
skrivit.
I Lön sammanträffade vi med Jön
Thorsteinsson, häradshövdingens ombud, som var
ute i uppbördsärenden. Från och med nu
hade vi sällskap med honom. Tack vare
detta möte ■— som ingick i resplanen —•
kunde vi släppa alla bekymmer för färdens
fortsatta organisation. Överheten, som var
på väg genom Skaftafellssysla västerut,
måste givetvis ha sin gång, och i Jöns
kölvatten var vår fortkomst tryggad.
Vi återvände nu över Almannaskarö,
och efter ett kort besök hos våra vänner på
Hölar fortsatte vi samma kväll till Höfn,
där vi med Jön embarkerade en motorbåt.
Efter en dryg timmes färd över den grunda
Hornafjöröur var vi åter på landbacken, där
vi togs emot med hästar av bonden och
oddvitinn Kristjån från gården Einholt.
Följande dag besåg vi i omgivningen bl. a.
»alvernas dal». Det sades dra med sig olycka
att slå gräset där och på så sätt oroa
alv-folket. Vid middagen berättade Kristjån,
att sådana övergrepp förr i tiden straffades
med att gärningsmannens hästar dog under
mystiska omständigheter. Själv slog han
gräset i alvernas dal utan att därför ha haft
några tråkiga erfarenheter med sina hästar.
Däremot hade hans grannar påpekat, att det
faktum att hans döttrar inte blivit gifta kunde
tänkas vara en alvernas hämnd i ny gestalt.
Kristjån sände en skälmaktig blick till sina
flickor, som sysslade vid spisen och faktiskt
såg en aning skuldmedvetna ut, fastän de
av allt att döma ännu hade tiden för sig
att komma de onda spådomarna på skam.
Den isländska folktron är rikt utvecklad,
och professor Einar är väl hemmastadd på
området. Däremot föraktar han djupt allt
utländskt skrock, såsom att knacka i trä,
frukta talet tretton och dylika ting. Under
resan drömde han enligt egen utsago nästan
varje natt sådant, som antydde följande
dags allmänna karaktär, d. v. s. drömmar av
spådomstypen. Detta är äkta isländskt. Då
han vistas i en mindre kongenial omgivning,
t. ex. Danmark eller Sverige, drömmer han
däremot bara psykoanalytiskt. I samband
med att jag återger dessa uppgifter, vill jag
passa på att upplysa mina läsare om att
vår professor icke blott är en lärd man utan
därtill en stor spjuver.
Efter tisdagsmiddagen lämnade vi
Einholt till häst och red över åarna Hàlmsd och
Heinabergsvatn. Då vi hade avverkat
Heina-bergsvatn, var tiden mogen för en
färdknäpp, och därefter blev det en rätt lång
väntan, innan den mötande bilen kom. Den
befanns vara en »jeppi», denna gång
grön-målad och förd av hreppstjörinn Thorsteinn,
som dagen till ära var iförd sin ämbetsmössa.
Han körde oss över den för omväxlings skull
brolagda ån Kolgrima och fram till gården
och kyrkplatsen Kdlfafellsstadur. Sedan Jön
förrättat sin uppbörd i skolhuset, gick resan
vidare med jeepen till våra kvarter för
natten.
Följande dag, den i augusti, stuvade vi
på nytt in oss i jeepen för fortsatt färd
västerut. Man kunde nu inte tala om någon
egentlig väg, utan det gällde för Thorsteinn att
med hjälp av sin lokalkännedom lotsa oss
fram över de otaliga små jökelbäckarna, som
rann över sanden. På ett ställe, där det var
litet djupare, vidtog han det
försiktighetsmåttet att gå ur och breda en oljeduk över
motorn. Sedan bar det av ut i strömmen,
där jeppinn forsade fram som en
invasionspråm. Vid ån Stemma måste den emellertid
ge upp, och vi blev färjade över på roddbåt.
På denna punkt tillstötte f. ö. en ny kumpan,
ynglingen Halldor, som nu slöt sig till vårt
sällskap på sin väg till ena pigo längre
västerut i Skaftafellssysla.
Så blev det apostlahästarnas tur ett stycke
— d. v. s. hövdingarna Einar och Jön satt
som sig bör till häst ovan det gemena
fotfolket. Efter en stund stod vi inför Jökulsd,
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
